Aftonbladet – 6 februari 1844, sida 1

Jag böjer mitt knä för Gud Fader och min Erälsare Herran Jesus Cbristus samt den Holiga Anda, hjertinnerligt bedjande:. Ament Här slutade berr von Greifesbergs skrift: af enannan var derunder skrifvet:: Det bebagade ieke den allvisa försynen att. böra denna fromma, bedjaren. Min dotter dog det följande året, sedan hon födt en liten engel tilk veriden, som, knappast född, redan förråder: samma höga skönhet, som prydde bonnes moder ännu på båren. Fördenskull erhöll hon i depet namnet Blanka. Oftvanstående skrift, likasom alla åtföljande dokumenter, äro. i trefaldig afskrift utfärdade, För det kungliga arkivet, för prins Henrik och för Todtenstein. Nu följde en mängd skrifter, -dels rörande prins Henriks förmälniog med Kamilla von Todtenstein, dels rörande Blankas födelse Vs Detta allt hade Maria genomläst, och till de mångfalldiga känslor, som bestormade hennes ungo, hittills så fredliga hjerta, sällade sig tviflet. Väl tycktes henne allt bekräfta, alt bon var prins Henriks och den tysta frökens dotter, men hon bette Waria och icke Blanka. Det var den första motsägelsen, som mötte henne, cch hon hade ännu icke den anda, som ej tager allt så noga, ty hennes eremitlif hade lärt henne hålla namn och ord heliga. Eremiten syntes. Marial sade han, hopsamia dina tillhörigheter och knyt igen din rensel, du har för sista gången tillbringas natten här. Din blifvande Bostad är hädanefter dina fäders borg, Todtenstein.n . Heter jag Maria?, frågade hon. Men en mörk blick träffade benne. Du bar att lyda och icke att frågan Henpes tillhörigheter voro snart inlagda. Eremiten bar en knippa stora rostiga nycklar, och båda anträdde tizande sin vandring, . (Forts, följer.) 2 J