Aftonbladet – 5 februari 1844, sida 3

såldes i Thorsås by och der i socknen egde ett stort förtroende att kunna läka sår. Detta pulver befanns egentligen vara det så kallade ädla hästpulvret, som bland : flera ingredienser innehåller dyfvelsträck, samt derföre är mycket bettande, och således mera skadade än gagnade. Vidare brukade Per Svensson icke någon medicin, i synnerhet som han ej fann det mirakulösa pulvret göra någon verkan. En läkare inställde sig hos Per Svensson d. 4 Januari, undervisade hustrun huru bon skulle behandla och förbinda den blesserade, lemnade nödiga medikamenter till inoch utvärtes bruk, jemte skriftlig och muntlig uppgift om deras rätta användande, samt meddelade henne de föreskrifter, som hon i öfrigt borde iakttaga, för att, om möjligt, få sin sjuka man till helsan återställd. Dagen efter doktorns besök afled likväl Per Svensson. Läkaren attesterade, efter verkställd besigtning, att den skada, som tillskyndats Per Svensson å bufvudet och åstadkommit huvudskålens söndersplittring och benskärfvors intryckning i hjernan, varit ovilkorligt dödande. Den aflidne efterlemnade sex omyndiga barn. Dä de tilltalade vid häradsrätten första gången förhördes, ville de icke erkänna sig hafva begått ifrigavarande våld. Sven Svensson i Bjurabygget sade sig ingenting veta, emedan han vid tillfältet varit rörd af starkå drycker, som han till öfverflöd förtärt, och Sven Svensson i Rörsmåla föregaf, att han genom ett fall från en häst för någon tid tillbaka skadat sig så, att hans minne betydligen försämrats, hvadan han icke kunde erinra sig, att han deltagit i något våld vid tillfället, eller förmärkt något gräl e!ler slagsmål ega rum. Sedermera, då åtskilliga vittnen blifvit afbörda, yttrade de tilltalade, att: de hvarken kunde jaka eller neka till hvad vittnen intygat, och förklarade att det väl vore möjligt att de utdelat något slag, ehuru de ej kunde påminna sig det. ha Efter det de tilltalade erhållit ömma och allvarsamma föreställningar att bekänna det begångna brottet, erkände omsider Sven Svensson i Rörsmåla, under gråt och synbar uppriktig ånger, att han vid det ifrågavarande tillfället, efter uppkommen osämja under bränviassupande inne hos Anders Olsson, med ett vedträd slagit Per Svensson, och ehuru Sven Svensson, i anseende dertill att han af bränvin varit berusad, icke närmare kunde reda eller upplysa förbållandet dermed, eller säga huru många slag han utdelade, på hvilket ställe af kroppen desamma träffade, eller om han jemväl slog med stolen, sade han sig likväl hvarken kunna eller vi!ja motsäga, hvad de afhörda vittnen härom intygat; hvaremot han med fullkomlig visshet visste, att han, sedan Per Svensson utkommit från Anders Olssons hus, icke i ringaste måtto hnom ofredat. I det olyckliga bränvinssupandet fann Sven Svensson enda orsaken till sitt begångna brott, heldst Per Svensson aldrig i ringaste måtto förnarmat honom; hvadan Sven Svensson jemväl hoppades, att åtminstone då saken framlägges inför thronen, blifva med skonsamhet bedömd. Sven Svensson i Bjurabygget deremot visade under hela ransakningen i sitt förklaringssätt en nästan exempellös fräckhet, och då han antyddes lemna upplysning och förklaring öf-er hvarje intygad mer och mindre besvärande omständighet, var det för doms:olen omöjligt förmå honom afgifva annat svar, än att han icke mindes hvad som tilldragit sig, öch icke ens kom ihåg, om han och öfrige personer, som vid tillrället befunnit sig inne hos Anders Olsson, tegat elter talat; dock undföll Sven Svensson det yttramde, att de vittnen, som aflagt ed, talat sanning. Häradsrättea dömde de båda tilltalade att halshuggas, och hofrätten över Skåne och Blekinge fastställde häradsrättens utslag. Till Kongl. Maj:t, hvars pröfning målet nu är understäldt, hava inkommit underdåniga böneskrifter från de dömde. Deras slägtingar och anförvandter bedja äfven om nåd för dem.