Aftonbladet – 5 februari 1844, sida 3

Inom mogen till det straff, som förreller sednare drabbar den ifrån Gud och allt godt afvikne, hvilken lliksom säljer sig att göra hvad ondt är. — Om Sven Svensson i Börsmåla säges det: Tid efter annan, under stallbroderligt umgänge med dåliga varelIser, ibland hvilka den jemte honom anklagade Sven Svensson i Bjurabygget må äga första rummet, har han fullkomnat sin smak för starka drycker och sin lust för handlingar, som dermed stå i nära förening. Ar allmänheten och äfven af pastor ansågs han dock icke hunnit lika långt i ondska och förderf, som hans medbrottsling. Förloppet af den åtalade händelsen var följande: Per Svensson gick ifrågavarande dag, den 28 December, åtföljd af sin brorson, Sven Nilsson, ifrån sitt hem till bonden Anders Olsson i Rörsmåla, för att köpa hö. Efter något samtal om höet, bad Ånders Olsson, att Per Svensson och Sven Nilsson ville gå in till honom, för att taga sig en sup, hvilket de ätven gjorde. Klockan var då omkring 12—1 på dagen. Under tiden inkommo äfven i stugan Sven Svensson från Bjurabygget och Sven Svensson från Rörsmåla, hvilka begge vid tillfället syntes vara något besvärade af starka drycker. Sven i Bjurabygget medhade en bössa. Det märktes på dem att de voro böjda för gräl, hvilket till en början utbröt mot en bund, som Sven Nilsson medhade. Sven i Bjurabygget yttrade, att han skulle döda hunden, hvilken, efter erhållande af åtskilliga sparkar, blef utkörd. Sedan Sven i Bjurabygget fått veta Per Svenssons namn och hemvist, yttrade han flera gånger: jag känner håde Per Svensson och vargarne,. Sven Nilsson och Per Svensson ville undvika alla tvister, och svarade således ej härpå, men icke dessmindre hände, under det Sven Nilsson satt i en säng, att Sven i Rörsmåla upptog en knif och försökte med den att slå honom. Sven Nilsson vek likväl undan, så att slaget icke träffade, vch satte sig i en annan säng, Sven i Rörsmåla gjorde också der ett försök att med knifven slå Sven Nilsson, som äfven den gången undvek slaget. Derefter skuffade Sven i Bjurabygget sin stallbroderp, Sven i Rörsmåla, så att denne kom emot Sven Nilsson, som då sade: hvarföre ska ni göra så? jag har ju icke gjort eder vågot ondt. Per Svensson blef bekymrad öfver hvad som inträffat, och yttrade, att han, derest vidare ofredande kunde undvikas, vitle spendera bränvin. För sådant ändamål emottog Sven i Rörsmåla af Per Svensson 24 skillingar, begaf sig ut och återkom efter en stund med 3 qvarter bränvin. Under det första halfstopet fö tärdes, syntes alla vara goda vänner, och aftal träffades, att sällskapet skulle påföljande Söndag helsa på hos Sven Nilsson, för att blifva undfägnade med mat och bränvin. Men under det supandet fortsattes, kom man bland annat att tala om förmågan att slåss, hvarvid Sven i Bjirabygget och en annan under tiden tillstädeskommen person, Pete: Holmesson, yttrade: Ni må tro, att vi kunna slåss här. Sven Nilsson svarade: Ja, om det gäller, kunna äfven vi slåss. — Ja så, du kan slåss,) inföll Peter Holmesson, och upprepade detta yttrande många gånger. Sven i Bjurabygget nämnde äfven, att hans högra hand visst vore dålig, men den venstra deremot god. En närvarande båtsman, vid namn Fredag, sade, att de borde uppföra sig beskedligt och ej ofreda främlingar. Sven i Rörsmåla frågade då hånande: hvad vill du? och såg sig om i rummet, liksom för att upptäcka något tillhygge, hvarföre Fredag, som sökte afvärja allt våld emot Per Svensson och Sven Nilsson, tog Sven Svensson i kläderna, och yttrade, att han ej skulle bry sig om sådant, emedan han vore för lätt. Det lyckades väl Sven Svensson att fatta uti en i rummet stående yxa, men Anders Olssons piga, Ingrid Petersdotter, tog straxt ifrån honom densamma, och gömde den under en säng. Derefter gjorde Peter Holmesson en liten manöver, hvarigenom Sven Ni!sson föll omkull på golfvet. Han drog. Holmesson med sig i fallet. Begge uppstego likväl. genast. Nu stod Sven i Bjurabygget med bössan upplyftad, såsom vore han färdig att dermed utdela slag, och Sven i Rörsmåla beväpnade sig med ett vedträ. Per Svensson sprang fram till den förre, för att bejda honom, och Anders Olsson satte ifrån sig bränvinstallricken, dervid hans piga yttrade: stå ni icke här längre, annars kan ni få er ett slag, hvarefter både husbonden och pigan rusade på dörren: men i samma ögonblick såg Ingrid, att Sven i Bjurabygget med bössan utdelade några slag, ehuru hon i sin rädsla ej kunde urskilja, hvem dessa slag träffade. Då Sven Nilsson i Bjurabygget skulle slå till med bössan, brast kolfyven emot takbjelken, hvilket dock icke hindrade att Sven Nilsson af pipan erhöll ett svårt slag i hufvudet, så att blodet började häftigt rinna. Sven i Rörsmåla tilldelade först med en stoll ett slag åt Per Svensson, men då stolen gick sönder, fattade han vedträdet, och började dermed slå omkring sig. Af bösspipan fick äfven Per Svensson åtskilliga slängar. De anfallna försökte att parera hugg med armar och händer, tills det ändtligen lyckades dem att komma ut från stugan. Sven Nilsson, huvudyr af del slag, han fått, sprang då från stället, för att i något! annat hus erhålla en tillflykt. Per Svensson deremot hann ej att undkomma -sina förföjare. Sedan han! utkommit på gården, tilldelade Sven i Bjurabygget honom med bössan ännu ett slag, så att han föll omkull på vedkasten; hvarefter Sven yttrade: ligger du här din djefvul? stiger du icke upp, så skola vi öda dig. Men Per Svensson jemrade sig, och bad att slippa mera stryk. . Derefter gingo våldsverkarne in till en i grannskapet boende enka, och eftersökte derstädes Syen Nilsson, för att, som de sade, ytterligare slå honom, men de träffade honom icke. Sven Nilsson, som icke funnit Dågon fristad, hade kommit tillbaka till Anders Olssons hus, och när han der fick se Per Svensson ligga på vedkasten, i en sådan belägenhet, att han förmodade honom vara ibjelslagen, flydde Sven Nilsson åt skogs, af fruktan att undergå samma öde som Per Svensson. De båda slagskämparne hade låtit sitt raseri utbryta äfven på döda ting. De hade gifvit åtskilliga hugg åt dörren och takbjelkarne, samt trampat och illa tilltygat Sven Nilssons hatt. Sjungande begåfyvo de sig från stället. En stund efter det de aflägsnat sig, uppsteg Per Svensson från vedkasten. Han beklagade sig att bar blifvit så slagen, att han trodde det han skulle döl: deraf. Efter an stunds förlopp ankommo två nerso