Aftonbladet – 5 februari 1844, sida 2

te för mig, rörde mitt bjerta, ehuru det längesedan afsagt sig kärleken Cavalier Fraisell i Florens, en grundlig kännare af Tyskan, återgaf mig sången iitaliensk öfversältning. Jag har sedan dess ofta sjungit den — och dess författare afklipper pu min lifstråd i ett tidningsblad, som hvarken kallas Korpen eller Ormen, utan Morgonstjernan! . Jag vet det väl; att jag måste fästa min blick på de nedgående stjernorna, icke på den uppgående dagen. Signor Herlossons oskick (må ni icke skärpa detta uttryck, Scostumatezza säger jag) blifver, genom den ursäkt han söker gifva för sitt förfarande, ännu större. Han påstår sig hafva velat narra småtidningarne derigenom, att han kastade till dem en gammal nyhet — jag. skulle nemligen för fem år sedan varit död. Likasom om det för honom, utgifvaren af pdas Ållgemeine Theater-lexikon, ännu behöfdes bevis, att han kan ljuga med heroism! Hellre hade han i detta Jexikon flera år bordt föryngra alla konstnärinnorna, än för tidigt dödat mig. Säg honom, att jag icke mer kan sjunga hans sång, utan, att tro, det jag stämmer upp min grafsång. En hustru, söger min landsman, Venetianern Casanova, har ständigt blott den ålder, som bon äger för sin älskare.n Hade ännu verlden, som fordom hembar mig alla sina lagrar och vida mer kärlek, än jag kunde antaga, bevarat någon aktning och något deltagande för mig, skulle den nu hvarken bålla mig så afskyvärdt gammal, eller så utan allt afseende låta mig dödas. Detta är den dystra erforephet, som jag hemtar från pressens uppförande. emot mig. Meddela detta bref genom er tidning i en trogen öfversättning (såsom jag hoppas, är pi nu mera hemmeastadd med ltalienskan, än 41839, då ni vid Comersjön tillförde mig de vänliga helsningarna från Tyskland, hvarmed förmodligen ingen uppdragit er) och tillåt mig, aw för närvarande vara ännu verkligen och lefvande er tillgifna tjenarinna, Angelica Catalani, f. d. gift med Valabregue. Florens på Trettondedagen 4844.n