Aftonbladet – 2 februari 1844, sida 2

Article Image
dagen visade sig för folket, anmälde klagomål hos mayorn, hvilken endast svarade; Ni gör oss mycket bekymmern. Rummet, der sammankomsten skulle försiggå, kringrändes af en hop bättre folk, hvilket under oljud och oordningar tittade in genom fönstren, under det de tjugufem fruntimren, som verkligen hunzit fram, under djup tystnad afvaktade stunden för sammankomstens egentliga början. Timman slog, sammankomsten öppnades, och man gjorde dem den fråga, om icke Thompson, under en eller annan förklädnad, vore närvarande, en fråga, som endast med tystnad besvarades. Å Som vanligt, tog sammankomsten sin början med en kort bön, under hvilken folket utanför högljudt ropade: Hurra! der kommer domaren Lynch!, Innan bönen var slutad, nedbröts skranket, som hållit folket på något afstånd, och man började kasta stenar och hvad man kom öfver på det fruntimmer, som förde ordet. Då sekreteraren steg upp för att läsa berättelsen, kunde hon ej få ljud. Mayorn inträdde och uppmanade ledamöterna att tänka på sin säkerhet och återvända till sina hem. De hade handlat enligt sina grundsatser; rätta afsigten med sammankomsten var således vunnen, hvarföre återtåget börjades: det fortgick parvis, genom en skara af några tusen välklädda personer, hvilka utöste de bittraste skällsord, och af hyilka hvar och en hade sitt intresse att underblåsa oredan. Fruntimren, numera 50 till antalet, begåfvo sig till ett hus, til hö:igt en af sällskapets ledamöter, och här emottogos de af den sorgliga underrättelsen, att Garrison var i folkets våld. Denne Garrison, den förnämste aposteln för abolitionens sak i Förenta Staterna, hade följt sin hustru till samlingsplatsen. Sedan man, af fruktan för hans lif, afslagit hans begäran att få båll: tal, hade han lemnat rummet, och som man hoppades, platsen der upploppet var som starkast; men han var verkligen qvar efter sedan sällskapet åtskijts. ÅA? folket, som passade på honom, drogs han fram undan några gamla plank, dit han tagit sin tillllykt, och släpades, med ett rep om lifvet, ut efter gatan. Hans hatt trampades under fötterna, och man mättade, med stycken af sönderbrutna tegelstenar, efter hufvudet. Till detta förskräckliga uppträe måste hans unga hustru vara vittne. Jag är säker, min man skall förblifva sina grundsatser trogen,, utropade hon, och hon misstog sig icke: Garrison förnekar aldrig sin öfvertygelse. Han räddades af en behjertad handtvorkare, hvilken med en påk banade sig väg genom folkhopen, låtsande sig vilja amfalla det olyckliga offret. Denne skyddade det blottade hufvudet, och styrde tåget mot en allmän byggnad, från hvilken flera af mayorns underlydande tjenstemän just utkomrmo. Af dessa skaffades Garrison undan folkets ögon, och fördes sedan derifrån i en vagn, hvilken folket flera gånger försökte omkullkasta, men kusken slog omkring sig med piskan och vakten med sina stafvar, så att man slutligen lyckades få in Garrison i ett fängelse, der han, för att vara säker till sin person, tills vidare förvarades. Innan mayorn visade sig vid sammankomsten, för att upplösa den, hade han beslutat sig till en märkelig åtgärd. Han lät nemligen två af orolighetsstiftarne rycka ned och förstöra skylten, hvilken, efter amerikansk sed, bängde utanför huset och hade till påskrift: Kontor, tillhörigt sällskapet för slafveriets afskaffande. Mayorns tanke var, att då han tilät folket att i ett fall bryta mot lagen, skulle det i ett annat afstå derifrån. Samma personer, som nedrefvo skylten, blefvo inom tio dagar derefter med stor pluralitet invalda till ledamöter af lagstiftande församlingen. Jag passerade genom folkhopen, just som den började skocka sig tillsammans; till svar på min fråga, hvad det kunde betyda, sade mig min reskamrat, alt det förmodligen var postdag för utländska posten, Isom gifvit anledning till folksamlingen kring posthuset; så mycket mer, som man ej såg annat än ståndspersoner) — — S S S — — Hela uppträdet väckte vida mindre uppseende än det bordt: och detta ända derhän, att för många af Bostons innevånare skulle en fullständig beskrifning derom vara en fullkomlig nybet, hyilket naturligtvis gäller än mera för folket på landet omkring, hvarest man endast visste, att några oroligheter egt rum i anledning af en sammankomst för befrämjandet af slafveriets upphäfvande. Ingen tycktes besinna, att den allmänna viljan, uttalad i lagen, blifvit trampad under fötterna, genom egennyttan hos nigra (få, och brist på politisk sjelfständighet hos andra. Föreståndaren vid ett universitet sar den förste, med hvilken jag talade om dettå upplopp, och vi öfverensstämde fullkomligt, så väl i afseende på orsakerna till, som beskaffenheten af oroligheterna. pImedlertid förspordes intet lega åtal; då jag frågade en jurist, som räknade sig till stafveriets motståndare, efter orsakerna till en sådan ursktlåtenhet, svarade han, att man icke utan en stor svårighet skulle kunna tillvägabringa någon dom i saken, och om detta äfven lyckats, skulle straffot erdast bestått i penningeböter, hvilka genast skulle biifvit erlagda, hvarigenom segern likafullt stadrat på orolighetsstiftarnas sida. För min del hade jag svårt inse fullgiltigheten af dessa skäl.n En utmärkt domare, till hvilken jag ställde samma fråga, med det tillägg, att det förefö.l mig högst besynnerligt, att någon åklagaremakt icke fanns, hvilken det, för den allmänna säkerhetens skull, ålåg att ej låta saken falla i glömska, äfven om Garrisons personliga misshandling ej gått hans vänner till sinnes, Ar mA Re FAR RT Re TAR mA AKA IA

2 februari 1844, sida 2

Thumbnail