Aftonbladet – 2 februari 1844, sida 2

BOKHANDELS-BULLETIN. Samhällslifvet i Amerika, eller resor i Förenta Staterna af Harriet Martineau. Förra delen. Pris 2 Rdr 24 sk. Bko. (Slut fr. gårdagsbl.) Af det föregående röjer sig tillräckligt, att Miss Martineau, så mycket tycke hon annars hyser ör det Nordamerikanska sambällsskicket, likväl ej finner för godt att beslöja sina republikanska vänners olater. Men vid bedömandet häraf iakttager hon en grannlagenhet, som är ganska sällsynt hos hennes landsmän: hon skiljer noga mellan de yankis, som äro behäftade med dessa lyten, och dem, som äro fria derifrån. Denna skillnad är så ny, i Europeiska beskrifningar öfver Nordamerika, att det icke kan skada att sprida kännedomen derom så vidt som möjligt. Den uttryckes ganska bestämdt i Miss Martineaus reflexioner öfver de laglösheter, som Nordamerikanska statsförfattningens officiella belackare i Europa oupphörligt framhålla såsom prof på Nordamerikanska mobbens, råhet. Miss Martineau döljer visst icke denna råhet och skonar ej heller den mobb, som är bekajad dermed; men hon visar af hvilka elementer denna mobb är sammoansatt, och detta är det nya, som det torde vara godt att ha i minne vid tillfälle. Till befordran höraf anföra vi följande: Man finner, såsom bekant är, i vissa delar af Förenta Staterna en märkelig brist i afseende på lydnad för lagarna. Folkupploppen under de sednaste åren äro väl kända: oroligheterna i Boston och New-York i och för slaffrågan; uppbrännandet af klostret i Charleston; uppträdena i Baltimore, i anledning af bankens angelägenheter; postväskornas uppbrännande i Charleston; Lynchslagens tillämpning i Vicksburgh, då åtskillige personer blefvo hängde; en man af blandad race lefvande bränd i S:t Louis; förfarandet dersltädes mot studenterna från universitetet i Marion; oroligheterna i Cincinnati, i och för slaffrågan: hvilken förfärlig lista på laglöshetert! Första frågan är: hvilka äro upphofsmännen till all denna oreda? Hvems voro de händer, hvilka omkring en lefvande medmenniska upptände ett bål af friska, löfrika qvistar och hängde upp ett dussin eller ett tjog medborgare i samma galge? Hvem var det, som uppbrände eller nedref boningshusen, och dref ut i natten en hop värnlösa nunnor, att i flykten söka sin räddning? Här äro bevis nog på en ursinnig vild okunnighet! När man i Europa hör beskrifeing härpå, är den första och naturliga tankan, att de lägsta klasserna upprest sig mot de högre. I gamla verlden, hvarest en till vildbet drifven. förtviflan utgör en olycka mera i trälens och tiggarens olyckor, äro folkupplopp vanligen utbrott af ett elände, bragt till sin höjd emot lagar, som förtrycka, och en aristokrati, som förolämpar menskligheten. Europeerne taga derföre för afgjordt, att det, uti Förenta Staterna vid sådana oroligheter, är herreklassen, som anfalles af de lägre klasserna, och häraf ledes den för folkväldet menliga slutsatsen, att allmän valrätt upplöser samhällsbanden. Man föreställer sig genast en skara trasigt, och ursionigt arbetsfolk med eldbränder i händerna, under det herreklassen, antingen med förskräckelse betraktar det blodiga uppträdet, eller med bäfvan gömmel sig inom sioa hus., Och likväl är förhållandet helt annorlunda. Me än tjugo gånger börde jag sägas, att man under folk. upploppet i Boston förlidet år endast såg personer a Iden bättre klassen; blott en enda arbetskarl syntes den nemligen, som räddade det utsedda offret. De I var gentlemän i S:t Louis, som brände negern oc lfördrefvo den studerande ungdomen från universitete i Marion. Det var samma klass, som i Ciocinnat lanställde förföljelser mot abolitionisterna). Det va TVicksburghs magistratsoch ståndspersoner, som llånga rader upphängde kringstrykande slafvar oci Ikonstmakare, liksom det var herremännen, hvilka Charleston uppbröto postkontoret, och sålunda ti egen vanära och hela landets skymf våldförde denn genom allmänna förtroendet betryggade inrättning. Författarinnan beskrifver äfv-n det beryktade an I fallet på det fruntimmerssamfund i Boston, son I förenat sig med Abolitionisterna eller vännerna slafveriets afskaffande i de södra staterna. Dett I fruntimmerssöllskap skulle hålla en sammankoms på förut kungjordt ställe. Tjugofem ledamöte: I som hegifvit sig på vägen dit, trefjerdedels tim Ima före den utsatta tiden, uppnådde samlings platsen; fem andra kunde med möda tränga sj fram; hundrade blefvo af den på gatan samman skockade hopen trängda tillbaka. Miss Martinea befann sig händelsevis i Boston vid detta till Ifälle, men utan att besöka sammankomsten. 0: ver förloppet och hvad som stod i sammanhan dermed samlade hon likväl följande upplysningar I Man visste, att en skrift blifvit uppslagen Pp lrådstugan och utspridd på börsen och öfver hela sta den, i hvilken det kungjordes, att Thompson, en a dem, som arbetade för slafveriets upphäfvande, va utsedd att vid sammankomsten hålla tal. Skrifte innehöll äfven eri uppmaning till medborgrarna, a före mörkrets inbrytande passa på Thompson oc föra honom till tjärkitteln), en illbragd, för hvilke kontant vedergällning utlofvades. Fruntimren, ur derrättade att de lupo fara till lifvet, i fall de de —— — AA Da cam ifra fär dlafveriets afcskaffande.