Aftonbladet – 1 februari 1844, sida 1

icke, huru det blifvit åstadkommet. En inskrift tillkännagaf, att tvenne ädla döttrar af huset Todtenstein virkat i hela sitt lif på denna tapet. Hvilket tålamod, hvilken kärlek till förfäderna, förenade med så sällsynt konstfärdighet! tänkte prinsen, Och ogerna såg ban sig afbruten i dessa be traktelser af herr Theobald, som, sammanvikande skrifvelsen, började: Var ännu en gång välkommen hit, ädle herre! 0 vet, betydelsefull och skickelserik är er sändning och manar mig, såsom en vink af ödet, at! hålla mitt gråa hufvud beredt för mina förfäders grift. — Ni förundrar er! — Förnimm då: dennå skrifvelse anmäler för mig, huru en tärande feber hotar min konungs och herres lif, och hans ädla son, thronarfvingen Henrik, vänder sig i nidiga ord till mig om en liten flaska af den underdryck, som min stamfader beredt. Men i kraft af dennes förordnande får denna dryck blott räckas våra konungar och thronarfvingar, och icke en gång sönerna af vårt eget hus — Min skatttammeare förvarar blott ännu en enda sådan flaska, den sista — och denna skrifvelse fordrar den af mig, mig, den sista åttioåriga Dödsriddaren. Så går underdrycken ut med namnet, och jag emottazer i ödmjukhet denna vink af en högre mekt,. Ske Guds: vilja! Jag skall vara beread., Han tystnade, försjunken i dystra tankar — då öppnade sig efter en stund de höga flygeldörrarna, och en liten, rund, välförsedd taffelblef inburen. Herr Theobald tycktes förundrad öfver den blomsterrikedom, som smyckade den och i guirlander prunkade: omkring armstakarne, i buketter uti sirliga vaser och i kransar kringom faten. Kamilla drog sjelf upp blommorna, som