Aftonbladet – 30 januari 1844, sida 2

lar alla språk och uttyder dem. Detta är redan vordet af mitt stoft. Jag bär det evisa lifvetinom mig, jag har ej behof af något annat blott än döden. Du, 0 död, är min frälsare ! I Jesu namn Fräls mig! — fräls migl — frälsl I detsamma inträdde herr Berthold i grottan med benen. Han gaf föga akt på den lilla munken, såsom hade han redan oftare varit van vid dylika uppträden. Men döden gick emot honom och ropade: Låt benen bafva sina gröna kransar, du är den gåfvan icke mera värd. Hvad andehand dig anförtrott, har du i mensklig sjelfförnöjelse helgat åt slumpen. Herr Berthold sade: Jag her handlat tacksamt. Konungen har välsignat mitt blod för evärdeliga tider, derföre tänkte jag på hans efterkommande.x För dessa lif, återtog döden, mtager jag ditt.n Jag lefde ännu gernay,, suckade herr Berthold. Jag känner denna verld från eländets mörka afgrund ända till lyckan och glansen af dess höjder, hvarifrån man öfverskådar den. Och si, den bedröfvade hemtade råd hos mig och den behöfvande hjelp. Jag vårdade de arma och helade de sjuka. Riddare och andlige hänstjöto till mig sina tvistigheter, och jag bilade dem. Ädla ynglingar lyssnade på mitt tal, och hulda damer lönade mitt skämt och min munterhet med ljufva leenden. Också denna jord är Guds, och ännu är jag nyltig till något.) Men jag, gemälde döden, vär obeveklig. Och tror dum, sade Ahasveros, tt denna verld är mindre rik på lif och varelser? Guds verld är utan ända, oändlig i stort, oändlig i smått, oändlig i alla riktningar, och evigheten förtjenar