Aftonbladet – 29 januari 1844, sida 2

,Vi? draga försorg om henne? frågade mi hustru. Vi kämpa ju sjelfva med hungersdöden Det har nu varit, det är förbi. Jeg ser icke, hvarifrån öfverflödet nu ska komma.n Mitt barn! sade jag, vi se blott föga. Ögat ä ett oädelt sinne. Hvad blir det qvar af ögat, nä vi falla ifrån? Hålorna längst, hvilka först efte åratal förvittra och falla i stoft. Och denna ge stalt; dessa ståtliga leder, än hvilka ännu inge bildhuggare uppfunnit något sinnrikare och ädlare hvad blifver deraf? Krälande maskar! säge ögat. Dock alltid lif. Men ögat säger mer, ä det ser, ty det ser blott krälandet, men vet ännu hvad lif är. Och af den lefvande anden u oss, af tanken, af kärleken ser ögat intet. Me jag säger: det gifves ett inre öga, och döden ä mer, än ett ibåligt benrangel. Jag vet ock, a den saliga klosterherden funnit nåd hos Gud. Oc den tid skall komma, då det blifver oss hulpe! så att äfven vi kunna bjelpa andra. Dermed tog jag min yxa och begaf mig å skogen, för att der åter taga vid mitt dagsarbete bvar jag i går lemnat det. Ty jag visste ej a några sjuka på vidtomkring, och för den först nöden skyddade oss dopskillingen, som kyrkoher den låtit mig behålla. , Men tiden gick fort och tog vår sista styfve med sig: och blef någon i byn sjuk, så skrattad ban åt mig med mina örter, och berättade ja min historia, så hette jag en lögnare eller dröm mare. Derutöfver försummade jag blott mitt ar bete. Väl tröstade jag de mina, så godt jag kun de, men nöden är en efterhängsen gäst, hvilker ej låter afvisa sig. Sy (Forts. följer.) — —EE— AA — Nära det ställe, der de tre departementern Loire-et-Cher, Indre-et-Loire och la Sarthe stöt tillsammans, ej långt ifrån den lilla staden Chapell Gangain, står ett gammalt slott, som successivt egde