CO—— ——— Er Ke ro ingifvelse dagligen och. stundligen i tålamod och kärlek fortkämpade lifvets sega kamp, skall känna glädjens sötma, innan jag gör honom rik och lycklig.n . Då jag hörde döden sålunda tala med den förklarade, fattade mig en oändlig hänryckning; hela mitt innersta jublade at fröjd, och sil der vinkade ett benrangels toma bufvudskalle emot mig. ty som jag trodde, var det icke döden, utan en pelares skelett. Det sade: Du lefver jordisk och i kött och ben, derföre tillkommer dig ej en sådan ,hänryckning.n Men jag hörde Döden säga till den förklarade: Denna fattige dödlige har vågat förebrå och förakta miz, och har berömt sig af den hud, i hvilken hans ben gömmas. Derför vill jag i dag uppenbara mig för honom; jag vill det, och har min vilja! Han skall ännu i dag lära förakta sin hud, eller vill jag icke heta Död! Så gör din pligt! sade den glänsande uppenbarelsen. — Och Döden svingade sin lia — då lät en ringning höra sig; men denna var, som om hela verldens alla klockor ljudade. Lulten darrade af öfyersvinnelig klang och tonrikedom, det berusade örat drack blott ur det, som tycktes det ljufvast, och alla hvalf uppfylldes af Iysande uppenbarelser. O, huru beskrifva, hvad jag der hörde och såg! Ty jag såg icke med ögonen; min hela kropp var öga, och bländades icke af Jjuset, som var mycket skarpare, än middagssolen. Jag hörde icke med öronen; min hela kropp var öra, och tonfloden, vwäldigare än tordönet, bedöfvade ej, den smekte och hänförde, som ville den förvandla mig till glädjetårar. Döden lät sin lia sjunka — då visade sig mångahanda gestalter: rädda och mörka. Dessa voro nyss aflidna, och hans mäktiga lia hade befriat dem från den sista kampen. De hade ängsliga åtbörder, blickade vildt omkring sig och slogo händerna tillsammans, som hade något förskräckligt och oerhördt skolat tima. Derjemte hade deras väsende