lyckas att från sig stänga all sanning och att få såsom en natt-ogel, lefva i sitt dunkla bo och se verldena genom sina egna fantasiers dimma; mar skapar sig en verld och tillika ögon att se henne igenom. Om någon finnes, som behöfver ljus behöfver att se på alla sidor, att erfara allt, som dagen kan belysa, att lära känna de kämpande öf. vertygelserna — så är det en regering. Hon förfelar sin bestämmelsoch förlamar sin kraft, : fall hon visar anthbipathier, som hindra henne at! få ljus från alla håll. Det behöfver väl icke påpekas, alt just motsatsen mot denna åhåga ati känna sanning, är spioneri; och det bör vara öf verflödigt att säga tramtiden, huru illa hon skulle ställa till för sig, om hon wille tillfredsställa sitt skunskaps-begär ur den orena källan. Nationen fordrar — och hoppas —, att hennes styrelse icke allt för skarpt skiljer sig från henne i sympathier och antipathier. Hon fordrar icke obetänkta politiska demonstrationer, hvarigenom freden kan sättas på spel, utan någorlunda utsigt till framgång; men hon fordrar, attismått, som i stort, en benägenhet framlyser att älska, hvad nationen älskar, åtminstone att icke älska, hvad nationea afskyr; hon fordrar i synnerhet, att detta sistnämnde icke må allt för ögonskenligen ske just af fruktan för henne. Nationen är synnerligen angelägen om att lugnas i denna punkt; det är den, hvaruti hon mer än i någon annan tänker med en viss ängslan på framtiden, så vidt man från små saker får sluta till de stora. Hvad nationen först och sist fordrar af framtiden, är, att detta arma Sverige, som i så lingliga tider, ja i århundraden, varit plågadt al storhets,-feber och hjelten-drömmar, måtte få en smula lugn. Hjelte-väsendet, som väl egentligen uppenbarar sig i krigiska bragder, räcker, såsom erfarenheten visar, ofta långt in i freden och lefver då af ord och af krigiska lekar. Men Sverige behöfver en hel hop annat också; och om detta än går in på den positiva verksamhets område, som vi här icke rätteligen velat vidröra, så är dock det antydda negativa ett vilkor för, att tid och krafter må finnas öfriga för det positiva. Nationen fordrar icke, att regeringen skall pånyttföda samhället, att hon skall göra unrderverk; men nationen fordrar, att regeringen icke skall motarbeta och söka förlama den kraft, det frö till pånyttfödelse, som nationen må hafva inom sig sjelf. Icke behöfver det sägas, att nationen skulle gärna se, att hon sluppe höra mycket talas om underverk, då inga ;skett. Vi säga med flit icke fordra, utan blott gärna se, emedan deo barnsligheten visst icke är bestämdt skadlig, blott litet löjlig; endast i ett afseende är hon skadlig, nemligen så till vida att en nation lider moraliter af ått nödgas le åt det, hvarför hon vill kunna hysa aktning. Nationen fordrar slutligen, såsom ett oeftergifligt vilkor för alla öfriga förhoppningar på framtiden, att den djupa demoralisation måtte motarbetas, som alltid är en följd af favoritskap och nepotism. Dessa måste hata all verklig upplysning och duglighet; och den ärelysnad, som borde söka sitt mål i den högsta möjliga skatt af kunskaper, klokhet och verksamhet, urartar under favoritismen och nepotismen till ett eländigt fikande efter embeten, dem man vänjer sig att anse kunna förvaltas af hvem som helst och huru somhelst. Den verkliga bildningen måste, under sådana förhållanden, förlora all aktning hos nationen. Första medlet att utrota det onda vore att undanbedja sig allt hviskande och tasslaude i enrum och att, en gång för alla, låta veta, att man vill, att allt bestyr af allmänna angelägenheter skall gå genom dem, hvilkas plats i samhället det tillhörer.. Denna åtgärd är icke konstig; och följden deraf vore ett lugn, som fullt ut bör uppväga den dåraktiga fåfängan att synas förstå mer än alla andra tillsammantagna.