Aftonbladet – 27 januari 1844, sida 1

i morgon förmiddag, att tillgå på Aftonbladskontoret i morgon Söndag emellan kl. 12 och 2. OM FRAMIID OCH FRAMTIDSPLANER. Uti det sist utkomna numret af Vinterbladet förekommer, bland flera goda artiklar, äfven en betraktelse öfver ofvanstående ämne, hvilken i vår tanka är så träffande och så väl uppfattad och återgifver det allmänna tänkesättet, att vi, med för!:s tillstånd, här lemna ett utdrag af dess hufl vudsakliga inuvhåll: Hvad framtiden bör undvika, så vida hon vill komma på god fot med nationen, är först och främst en högfärd och inbilskhet, som räknar nationen och hennes öfvertygelse och önskningar för intet, i fall de komma i kollision med styrelsens åsigter eller dess Just att lysa med en obäklig vishet, Fivarje styrelseförim, men i synnerhet den konstitutionella, hvilar på den grundtanken, att samhället är ett organiskt helt, och att det måste ledas af en kollektif tanke; och det behöfver icke sägas, att detta visst icke är liktydigt med allas, elier ens den absoluta pluralitetens, af hvarjehanda besynnerliga anledningar möjligen uppkomna tanke, utan att det är den tanke, som, efter pröfning, uttalats af organer, dem lagen förklarat berältigade att föra ordet för nationen. Möjlist är utan tvifvel, att nationens behof och mening, äfven så uttalade, icke visa sig sådane de äro; och derföre har lagen medgzifvit regeringen att ändock säga nej i vissa fall. Men skulle nationen länge och ihärdigt yrka en och samma sak; skulle denna hafva billighet och förnuft för sig; då fordrar nationen, att afseende göres derpå, fastän rättighet att vägra finnes. Hon fordrar, med ett ord, att det icke måtte blifva princip att ulöfva en sådan rättighet endast derföre, att man äger benne, och att förtroendet till toma drömar och inbiliningar om egen vishet bör kunha skakas af det allmänna vettet och rättskänslan. Det heger oftast äfven någonting löjligt i dessa storhets-inbillningar; och en regering bör med all flit söka undvika att bifva löjlig; äfven om hon icke kunde fatta något annat skäl, borde hon begripa detta. Nationen fordrar — och hoppas —, att regeringen icke gör sig till parti-chef, så att hont. ex. tror biindt, eller rättare visar sig tro blindt, på ties yttrande, i fall det är behagligt; d. v. s. öfverensstämmande med dess egna förut fattade inbillningar,, men deremot förklarar tusendes motsatta yttrande för en faktions stämplingar, då det icke behagar deras fördomar. Man kan vara af olika tankar med de tusende; men man bör icke derföre behandla dem såsom en oförnuftig eller elak faktion. Pet förråder blott okunnighet; det förbittrar sinnena utan någon nödvändighet, och det leder aldrig till något godt. Att kasta sig i armarna på en egoistisk och hätsk minoritet är för en regering åtminstone lika farligt, som att låta bortrycka sig al hvarje ögonblickligt vindkast från de s. k. massorna. — Frågan — och den för en regering vigtiga frågan — är att skilja det allmänna vettets och den allmänna viljans uttryck från en vettlös och viljelös massas skrän, med ett ord massa från massa. Men företager man sig att förblanda dem, allt som det faller sig beqvämligt, gör man till princip att nästan alltid förena sig med minoriteten, blott derföre att hon är minoritet, låter man utom och inom landet utmåla majoriteten såsom att onskefullt; otacksåmt, obänligt slödder; då Iyckas man ändtligen att isolera Sig och icke vidare kunna återgå, i fall man ville. Nationen fordrar — och boppas — uppriktighet, verklig önskan att få sanning. Att söka kringgå folkets anspråk gonom tillställande af splittring, genom samvetsköp, genom smicker å ena och hot å andra sidan, genom ord i stället för bandling, genom vädjande till känslor, som icke hafva med den förevarande frågan att göra, genom framhafvande af personliga afseenden i stäliet för skäl, lyckas man på sin höjd att frambringa fönatism och skrål, aldrig öfvertygelsens bifall. Sålunda uppkommer en konstlad, icke en sann och naturlig tillgifvenhet, en demoraliserad och demor raliserande kraft. Beviljar man sin gunst endast åt de embetsmän (eller icke embetsmän), som hafva det angenäma att förkunfia, och förklarar man sedan alla dem för illvilliga lögnare, som hafva något icke behagligt att säga; då kan man