REVY AF TIDNINGARNA. Utan att man rätt kan förklara anledningen har Sv. Minerva meddelat och Sv. Biet reprodu -cerat följande berättelse om den händelsen, at en regent af sina embetsmän får försäkring oa ett stort välstånd, der stor nöd är förhanden, oct om den mindre vanliga, att en man al folket få tillfälle att för fursten upptäcka den officiella o sanningen. Minervas berättelse lyder som följer Ifrån en provinsstad i Mark-Brandenburg berät tas, uti Triers tidnirg, följande karakte:sdrag om nu regerande konungen af Preussen. — Under hästom bytet talade HI. M. med den högsta magistatspersoner på stället; och frågade efter den ställning, hyarut staden befann sig. Borgmästaren svarade, att unde H. Maj:ts ärorika spira kunde det icke gå stader annorlunda än väl; den behöfde ingenting, och had ingenting att önska; den blomstrade, sade han, ut det blomstrande Preussen, och han utgöt sig i er ström af dessa talesätt, med hvilka regenter så ofta föras bakom ljuset. Men borgerskapets förman föl härvid borgmästaren i talet, och utbrast med häftig het: Jag ber om förlåtelse; det är icke sannt! H. M. steg genast ur vagnen och lät borgerskapets förman gå in med sig uli ett sershilt rum. Här begärdes närmare utredning af förbållandet. Förmannen beviste med den nogaste sakkännedom, att stadens belägenhet var mera nödställd, än uti någon annan preussisk stad. Konungen tackade honom med mycken rörelse, gick hand i hand med honom till vagnen, utan au bevärdiga de kringstående magistratspersonerna med ett ögonkast, och ropade vid aäfresan farväl! endast till borgerskapsörmannen. Staden erhöll sedan 4000 rår till skänks, hvarmed den, såsom en helt Hiten stad, blifvit betydligen hulpen, och tunnat nedsätta räntan på stadsskulderna från 3 till 3, procent, emedan den genom de 4000 rdr var i stånd att göra uppsägning. — Huru ofta fyllas icke konungars öron på enahanda sätt med behagliga o:anningar; och huru sällan är en redlig man til hands, som har det modet att träda fram och säga: Jag ber om förlåtelse det är icke sannt! j Om en sådan förman här i landet skulle försöka att så der ge dementi åt en borsmästares underdåniga Ioqväden öfver det stiende välståndet, så skulle han rätt och slätt iörklaras för en skiikhals,, och borgmästaren få en vase eller en nordstjerna, om staden vore så stor. I Preussen gick det den gången icke på det sättet, och det är verkligen rätt märkvärdigt. Men icke mindre märkvärdig är Minervas reflexior, att konungars öron ofta på enahanda sätt fyllas med behagliga osanningar och att sällan en redlig man är tillhands, som har mod att säga: jag ber om förlåtelse, det är icke sannt Då vi taga för afgjordt, att Minerva gjort denna reflexion i ali menlöshet och är alltför försigtig atl tala om rep ...-.y Se Vi icke heller något, som bör hindra henne att en vacker dsg utreda, hvarföre det förra; eller fyllandet af konungars öron med behagliga osanningar, förekommer så ofia, och det sednare, el!er att en redlig och modig man är tillhands, så sällan. Märkligare än denna Minervas reflexion är måhända ändå Biets kurage att aftrycka alltsamrman, reflexionen inräknad. Man skulle eljest nästan misstänke, att Minerva velat gilva sin kollega i Biet detta lilla pulfver till lifs, för att om möjligt stäfja det bättiva flöde, hvarmed Biet i dess dagar sök tilldämma vederbörandes öron mot allmänbetens omdömen öfver beslutet i Ilalländska kyrkohemmansfrågan. Minervas ofta ådagalagda klokhet, att vid vissa vederbörandes ohjelpliga förplumpelser bevara tystnaden, då hon visst icke har lust alt agera den redlige, och pmodige mannen, har hon ock visligen iakttagit i nyssnämnde fråga, och det är således icke osannolikt, att hon velat lifet pipa kamraten, som icke har vett att hålla munnen. Men för detta ändamål fordras något starkare dosis.