Aftonbladet – 25 januari 1844, sida 1

af några lärda, som tiga; den som något vet uti mitt rike, han skall. också dela det med sig åt andra. Fremlingen hade slutat sitt arbete och lagt undan sina saker åter i sin mantel. Nu började han: — Visheten är intet handtverksskrå, som fordrar inlärda och allmänt vanliga formler, på hvilka männerna af skrået skola hänna igen hvarandra. Åtminstone hör icke jag till läkarnes skrå och behöfver icke svara på dylika frågor. Men hundradetals sjuka, ty räknat har jag dem icke, hafva, näst Gud, mina läkemedel att tacka för lif och helsa. De kunna tala för mig. Andra läkare stoppa till munnen på sina sjuka med grafgruset och — tro mig, det är ett fintligt bruk — disputera sig först och främst till doktorer och blifva det genom orden, icke sedermera genom gerningarne. Derefter disputera de vid hvarje tillfälle ånyo, till och med på sjelfva gatorna. Men emedan det står skrifvet, att visheten låter höra sig på gatorna och ingen aktar den, så följer icke deraf, att det som låter höra sig på gatorna, är vishet och förtjenar att sålunda aktas. Konungen 103 och sade: Du är den äkta läkaren och dina ord ljufliga matsmältningsmedel. Deremot, min välbetrodda lifmedikus, äro dina piller och latverger helt osmakliga och beska. — Men tillåt mig, nådigste herre! invände lifmedikus, i all underdånighet, anmärka, huruledes denne fremmande man ingalunda talar som en högstuderad doktor, utan fastmer som en gycklare. — Du har alldeles rätt, sade konungen, mer hvarföre beflitar icke du dig också om denna konst, ty den är ett härligt specifikum. Se, jag