Aftonbladet – 24 januari 1844, sida 1

fram från de trånga, dystra gatorna till den öppna, solisa platsen kring tyghuset, och detta just i det ögonblick, som den förutsagda olyckan gick i fullbordan. Ty plötsligen var det, som bäfvade luften af hetta, och ett underjordiskt suckande lät tydligen förmärka sig. Först sakta, sedan tilltog det till stormtjut och åskknallar, och tillika tycktes hela firmamentet med alla sina skyar sänka sig till jorden och åter rusa lika hastigt derifrån. Tyghuset hade imedlertid helt och hållet remnat åt en sida och störtade tillsammans. — Hvad vidare hände, vet ingen att omtala. Damm, grus och ångestskri uppfyllde luften, och bäfvan och häpnad hade förlamat de mest bebjertade. Då småningom sansningen återvände och man beslutit sig till flykt, voro gatorna igenrasade, hela byggnader försvunna, bryggorna sammanstörtade, floden högt uppstigen och dess svarta vågor ångade och rykte, som vero de i kokning. Då för tiden var detta fasta slott ännu icke uppbyggdt, och konung Kristian den Vise bodde på det nuvarande Hemburg, hvilket tillhör prins Filip. Der hade man baft föga känning af jordbäfningen, och erfor först sent olyckshändelsen. Genast ilade konung Kristian med talrikt manskap den olyckliga staden till hjelp. De förskrärmda innevånarne irrade omkring på fälten utan tak och bem, gifaa all brist till pris, och ingen hade, bekymmer och hunger oaktadt, mod att återvända till staden. Konungen lät i största skyndsamhet upphbjelpa bryggorna samt utrymma portarne. Och då han derpå ryckte in i staden, visade sig förstörelsen ännu svårare, än en stormande fiende hade förmått anställa. Och hunger, skräck och förtviflan hade huserat ännu värre, än