Aftonbladet – 24 januari 1844, sida 1

skrumpet ansigte. Hans hvita skägg räckte ända ned till knäet, hans ögonbryn voro så långa, att de nästan undanskymde ögonen, och dessa lågo så djupt in i den rynkrika pannan, att man hade svårt att blifva dem varse. På S:t Dominici dag stod han på kanten af en mur och predikade för folket, hvilket som vanligt i stor myckenhet omgaf honom. Då skallade det: plats, plats för processionen! I spetsen gick en gestalt, klädd i sönderrifven purpurmantel och tistelkrona på hufvudet. Den bar ett stort kors och låtsade hafva mycken möda att framsläpa det, men det var af tunnt träd och inuti ihåligt. På dess högra sida gick den helige Dominicus i ordensdrägt, med en gloria al diamanter, hvilken på en fin ståltråd sväfvade öfver hans hufvud. Ty redan då för tiden voro dominikanerne så högmodiga, att de ställde sitt skyddshelgon i jembredd med vår Herre, Frälsare och Aterlösare. . Innan folket ännu hade spridt sig åt båda sidorna, hade munken hoppat ned från muren, blandat sig midt i processionen och följde smärdande Frälsaren och S:t Dominicus: — 0 j karnevalsdårar med edra tillmålade ansigten! ropade ban. Tagen af er maskerna — 0; hvad ären j då, återigen maskar, hvilka döden drager. utaf med. Öeh er fromhet oeh helighet äro återigen karnevalsdårskap, hvaröfver helfvetet glädjes och jublar. — J anen väl icke, huru nära död och helfvete silta er. O, j förliten er pa den fasta mark, hvilken j beträden. Men jag säger er, den är ihålig och trolös, den svigtar under edra steg, och j skriden till öppen graf. Tron blott dessa fast murade, på stadig grund hvilande