Aftonbladet – 22 januari 1844, sida 1

som lefver deri, liksom själen i sin lekamen; der öre skall ren sång endast springa ur en ren själ ty detta är dess sanning, och det är icke noz at hänrycka och elda dåraktiga menniskor, derest dt icke även vågar vara Gudi till behag och för värfva dig helgonens och englarnes kärlek.n Måhända gafs det ingen plats mera egnad att ett ungt bjerta ingjuta sublima känslor, än eremi tens hydda i dess sköna lige. Gck man om kring bergspetsen, så vidgade sig här de obezrän sade slätterna; byar och gårdar lågo emellan yYp piga ängar och fält, som allt blekare, lättare oci luftigare höjde sig öfver hvarandra, till dess d förmälte sig med luft och skyar. Men der krön te dunkla skogar klipporna och fållade branterna Borgår med mäktiga tinnar voro inklämda i dei bårda graniten, bergströmmar slungade sig utför och kyrktorn blickade fram mellan bergskittlar: ne, och deras högtidliga klockslag klingade fran till Helgonbergets spets. Ofta lade sig ett molr liksom en slöja öfver någon del af trakten el ler dolde ett töcken hela utsigten; då hände de understundom, att slöjan refs itu, och en by en borg låg af moln infattad blek och töckni; i fjerran förminskad till en luftbild, till dess trak: ten afslöjade sig allt mer och mer: Eller lägra desig stormskyar kring bergspetsen, och rullade åskan oupphörligt i de återskellande datarno. Mer medan himmelens vrede dönande och flammande rasade i den undre verlden, Var deruppe sol tögblå ether. Om aftonen brann solen ännu län se i blodfärgad glöd, under det natten redan va stigen ur klippans djupaste kärna och steg frar och förenade jetteskuggorna; derefter tände sig dalarna större och mindre ljus, till dess äfvei himlen blef inkräktad af mörkret och visade tu sende sinom tusende ljus, som på luftig bakgrunt täflade med dem från en svart, sofvande verld Af de lifsmedel, hvarmed eremitens läkekons blef rikeligen belönad, bekommo äfven skogen djur och himlens fåglar sin del. Likaledes on