Aftonbladet – 22 januari 1844, sida 1

vingar, svingade bon sig åter upp i sadeln och innan man hann se sig om, sprängde hon derifrån på sin unga, muntra hjort. All den tid, som hans fromma öfningar lemnsade honom, använde eremiten på henues omvårdnad och uppfostran. Men framförallt bemödade han sig att utveckla hennes herrliga röst til Guds kro. Musik,, sade han, är ett under, hvarut allmakten ännu daglijen uppenbarar six. Gudskärleken: lefver i toner och förkroppsiigar sig i sång. Der härlekens hemligheter begynna och menniskovisheten kommer till kännedom deraf, öppnar sig tonernas rike. Andaktens ljufva bäfvan, den skygga, vid marken svälvande förkrosselsen skulle förblifva hemligheter i den frommes bröst, om det icke gafs toner, hvilka äfven skaka och hänföra olrogna åhörares bjertan. Derföre, helt den begåfvade! och i sin röst varsnar han sinnebilden af sin själ, likasom i sång den af sin bön. Du bemödar dig, att städse bibehålla din strupe ren och klar och undviker en näring, som gör den hes. Med samma omsorg vaka öfver dig sjelf, på det din ande, städse kraftig ech Ten, må vara beqväm till hvarje god känsla och vilja. Du hatar bvarje missljud och röstens ringaste ofullkomlighet; men de jordiska nyckerna och grillerna, äro själens missljud, och falska och vidriga tona de i orena böjelser. Men du kämpar efter mästerskap i sång och vill hafva hvarje din strupes ton alltid klangrik, ren och själfull i beredskap. Ofva likaså själen dagligen i medvetande af dess likhet med Gud och drag henne fram till dess källa och mål, på det äfven hon må visa sitt mästerskap i pröfningar och nöd. Ty dygden är icke en mindre konst än musik. Endast början är afskräckande, då man blir missnöjd med sin bjelplöshet, och genom sin ofullkumlighet misshagar sig sjelf. Endast öfningen fullkomnar, vi begynna blifva nöjde med oss sjelfva och vinna slutligen förtroende till vårt mästerskap. Det vore dåraktigt att för sinnebildens skull förkasta sanningen,