Aftonbladet – 19 januari 1844, sida 2

bergen. Landolina sökte nu så mycket han förmådde att hemligt öfvertala henne, att följa med blott till nästa ensliga koja, men: Julia förblef envist vid sin föresats, i det hon mot hans böner och hotelser, som han äfven använde, satte det enda svaret, att hon omöjligt kunde stiga upp från sin bädd. På detta sätt drogs tiden ut till aftonen. Redan började Julia frukta att röfrarne skulle uteblifva och Landolina med följande dagens inbrott skulle tvinga Henne att följa med, då man hastigt hörde stegen af karlar, och kort derpå ea flock inträdde, hvars beväpning och utseende inte lemnade något tvifvel om deras yrke. Det var ärriga, solbrända gestalter, med dystra ansigten, hvarpå brottets prägel var intryckt. De studsade då de märkte gästerna, som under deras frånvaro ankommit; men snart framträdde en man, hvilken syntes vara anförare för bandet, af Om kring fyrtio år, med en herkulisck kroppsbyggnad — Hvad fan, ser jag rätt? utropade han, : det han närmade sig Landolina. Cavaliere Landolina eller Hettöre Scarpsni, eller hur signorer för närvarande önskar låta kalla sig, har åter sök! rätt på en gammal vän och bekant från Sicarras tid Tunnor tusan! denna gång måtte herrn brän fingrarne, efter han beslutit sig dertill. — Hvarför så det, du gamle spefogel? inföl Landolina i samma ton som röfvaren, ehuru ö gonskenligen med motvilja. . Vi äro gamla vänne: och bekanta sedan Sciarras tid och derför kar det icke förundra den tappre Sarpi, att jag på nå gra timmar gör honom ett besök. — Per Baccho! utropade röfvaren, skrattande alltså. blott för mina sköna Öögons skull ströfva; herrn i bergen! Ni kan inte nog tacka den heliga madonnan, att hon, på den tid vi icke set byvarandra, återskänkt er minnet, som pi helt ock hållet förlorat. Tänk er, karlar, sade röfvaren, ! det han--vände sig till sina kamrater, den der signorer hade i Venedig under ett spelparti gett er