endast bar en tunn nattklädnad, hon framför allt önskade komma till något ställe, der hon kunde få någonting att taga på sig. Men denna önskan afslog hennes ledsagare genast. Så snart de befunno sig på ort och ställe, sade han, skulle hon finna allt, som kunde tjena till hennes beqvämlighet, men tllless måste grefvinnan ge sig tålamod; han vill dessutom icke blottställa henne för faran, då man kunde vänta, att Algiererna, så snart riddarens och grefvinnans flykt märktes i första ögonblicket och, innan man tvingade dem att inskeppa sig, skulle låta smärre ströfpartier genomsöka trakten. Så fort de begse vandrande uppnått de första bergsklyftorna, vardt Landolina synbart lugnare och Julia siöt deraf, att hennes sällskap nu trodde sig utom all förföljelse. Om han vid sitt första uppträdande förrådt sin sanna natur, sådan Julia lärt könna dena, då hon lyssnade till samtalet med pasiano, så återtog han nu den milda, instillsamma mask, som han alltid visat mot grefvinnan. Man sökte icke förneka sina fel, men han anförde alltid omständigheternas tvång och -isynnerhet sin böjelse för Julia, såsom en orsak till sitt bandiingssätt emot Vespasiano. Ena olycklig lättsinni-het, försäkrade han, hade, sedan han lemnat Venedig, kastat honom in bland Sciarras rotar, och sedan hade ban på sjön fallit i Algieriska kapares händer. Emedan han blef behandlad med mildhet af Hayreddin, hade han, ehuru blott till skenet, öfvergått till mohamedanska läran, och uppträdt som deyens underhandlare hos Vespasiano, hvilken med största beredvillighet gått in på att medverka till Barbareskernas röfverier. Det gamla slottet, men för