trädde den gamla grefven i Julias kammare. Hans anletsdrag voro dystrare än någonsin. — Jag bringar er en sorgepost, min dotter. sade han, sedan han kysst grefvinnan på pannan. En af edra varmaste beundrare har i går skiljts från Oss. — Huru? utropade Julia öfverraskad. Hyppolit af Este? — Dog i går efter långsama plågor! Truppernes inskeppande är kontramanderadt, tåget till Tunis är uppgilvet. — Är det möjligt! kardinalen, den lefnadsfriske, glade mannen? — Är död, fortfor guvernören. Hans död var dessutom åtföljd af högst ovanliga omständigheter. N — 0 min Gud! Berätta mig dessa, vördade herre! Han var förr min bästa vän och beskyddare. — Man påstår att han blifvit förgifven, sade grefven, dystert stirrande framför sig. — 0, det vore rysligt! utropade grefvisnan. — Ja, min dotter, det vore förfärligt, i synnerhet om mina aningar skulle vara grundade, sade den gamle. Såsom man hviskat mig i örat, skall han insjuknat sedan han ätit några förgiftade oranger om morgonen efter sin ankomst till hären. , — Omöjligt! sade grefvinnan lifligt. Han skret mig samma dag till, att orangerna, som han erhöll af mig, vederqvickt honom efter ansträngningarna under dagens hetta. — Riktigt, sade grefven. Det skulle just vara af dessa oranger. — Kan ni påminna er, tillade ban hastigt, hvars händer de passerat? — Ingen annan menniskas än mina! Just som Jag nedtagit dem från mitt favoritträd, lät jag bära in dem i min kammare och utvälja de skönaste för kardinalen. Jag var närvarande vid allt. — Då är det omöjligt; ingen förgiftning kan