Article Image
pineourt och Ave Moaria, hade lyckats att på somma svätt bedraga de detacherade lästenas pernisoner? En gång komprometterade genom deras första vädjande till svärdet, bkelt och hållet afskilda från staden, från möjigheten at höra de råd, som nu så hastigt återförde dem till sin pligt, och herrar öfver ett kraftigt artilleri: hvem vet hvarti!l allt de olyckliga konskriberade skulle kunnat låta hänföra sig? De åtta eller tiotusen man af Carl X:s garde, som stridde på hans sida 4830, skulle sinvolikt ej örsummat att taga sin tillflykt till de detacherede fästena, om restaurationen hade tryggat sitt välde med att låta uppföra sådana. Derifrån skulle denna elitkorps måbända kunnat göra den Parisiska befolkningens bjeltemod onyttigt, e!ler tminstone förlärgt kampen i flera veckor i stället för tre dagar. Under tiden kunde lägren vid S:t Omer, vid Luneville och några endra troppar, devuerade quand möme, ha hunnit 2nlända, och hufvudstaden — hela landet — skulle blifvit valplatsen för ett förförligt inbördes krig. Om dessa fästen, få fulländas, så äro, med få ord sagdt, vårt lif och vår egendom på nåd och onåd öfverlemnade åt några tusen pretorianer, några regementen upproriska soldater. Förr eller sednare skall styrelsen sjelf få vidkännas de förfärliga följderna af sin blindhet: det behöfs ej mer än ett par regementens myteri för att störta henne. Ett par regementens myterin, skall man kanske invända, dahvilken orimlig förutsättning!, — Men ett sådant inkast hvarken vederlägger elier upplyser någonting; jag erinrar blott, att år 4824 hade två legioner (de från la Meurtte och la Seine) gripit till vapen för att tåga mot Tuilerierna, när en tillfällighet röjde sammansvörjningen. Skäl emot de isolerade fästena finnas i öfverflöd; men ibland mängden af dem, som erbjuda sig, skall jag blott anföra ännu ett. Fastän utgående belt och hållet från politiska och. moraliska premisser och åsidosättande alla tekniska betraktelser, synes det mig ändå icke vara oförtjent af uppmärlksamhet. Det ges ett nästan ofelbart kännemärke på dugligheten af en styrel:es förslager; det består i dess afsvurna fienders omdömen deröfver. När nåcvot sådant förslag mötes af ursinniga deklamationer från den fiendtliga sidan, så gör man klokast i att skyndsamt sätta det i verket. Nör åter styrelsens vishet -lofordas från samma sida, så kan man vara förvissad att denna förmenta vishet är på vägen till landets försvagande och undergång. Med blicken fästad på denna i politiken urgamla erfarenhetssats, tillstår jag att jag icke förstår huru äfven den mest lojala öfvertygelse om de isolerade skansarnes förmenta nytta kunde förblifva orubbad vid de utländska makternas omisskännliga tillfredsställelse öfver dem, eler, å :andra sidan, huru dessa skansar kunde uthärda återstudsningen af de förbannelser, som den heliga alliansens tidningar slungade mot nationalgardet, när det protesterade mot skansbyggnaden. Från min synpunkt faller grunden till dessa motsatta yttranden klart i ögat. De absoluta makterna önska sig öfverallt moraliska eller roateriella kombinationer, som en dag kunna underlätta statskupperna mot folkens iribet. De fiendtliga generalerna se derföre våra detacherade fästen resa sig kring Poaris till deras fördel; 4844 års händelser gifva dem hopp om framgång. De se sig i tankarna tågande mot Paris ännu en gång, ispetsen för 300,000 Preussare, Ryssar, Österrikare och Engelsmän; de besätta fästena med. 30.000 man, en tillräcklig styrka för att tygla hufvudstaden, genom att ömsevis utsvälta och beskjuta den. Befriade sålunda från ali oro på den sidan, tåga de återstående 270,009 ostördt omkring, alt härja våra departementer och hindra uppträdandet af en landtstorm. Men hade Paris icke mött dem med annat än en stark ringmur, så skulle blotta bevakningen af denna stads krigiska befolkning ba medtagit hälften af invasionsarmeen. Sådan måste åsigten varai den heliga alliansens hemliga rådslag. Måste, säger jag — jag missäger mig — sådan är denna åsigt; bevisen derpå kan man läsa i större delen af Tysklands censurerade tidningar för 4833. Serskildt erinrar jag mig vissa artiklar

17 januari 1844, sida 1

Thumbnail