DEN STORE VETENSKAPSMAN! EN ARAGOS TRE BREF OM FÄSTNINGSVERKEN KRING PARIS. (Forts. från Måndagsbl.) Efter de försakade fästena inom Paris, på Montmartre, följde de isolerade fästena, utom Paris. Dessas loftalare, verkligt eller låtsadt glömske af de nyssnämnde försöken, skreto med fuil bals: Ni ha ingenting att frukta: det har ju inzen tänkt på satt anlägga dem på Montimartrel Deri! från, det medg silva vi, borde man kunnat söka underkufva staden. Men frånvaron af alla fösten på Montmartre visar klerligen, att inzen menniska fått det infallet att vilja förtryeka medborgare l Bevisningen var illa vald, ty man hade kunnat besvara den så här: Montmartre är den bergsLöjd, från hvilken man skulle kunnat försöka kufva Paris aldra!ättast; också blef den aldraförst påtänkt till befästande. Men när man afstod från denna punkt och inställde de der redan påbörjade befästningsarbetena; när man uppletade andra punkter, mindre gynnande för afsigten, så skedde sådant endast med ledsnad och för att gifva efter för folkets högljudda knot. Frankrikes misstroende mot belögringsfästena kring Paris är fulfkomligen behörigt. Jag tröffar första skälet dertill i ministrarnes många tal och i den understuckna pressens diatriber. De detacherade fästenav har man sagt oss med tydliga och tryckta ord kunna ej oroa någon; (y ingen af deras kulor når Paris. — Om de kunde nå våra boningar, då skulle farhågan alltså varit grundad ? Nå väl: redan 4833 såg jag mig genom de ministeriella tidningarne ålagdt som en pligt att leda i bevis, huru garnisonerna i de detacherade fästena kunde betäcka Paris, hela Paris, med kulor, haubitsskott och bomber, äfven om ka stpjesernas skottvidd vore inskränkt till 6700 a!nar. Men de stora mörsare, som profskötos i Sevilla 1810, i la Före 4814, i Indret 4342, hade öfver 10400 alnars skottvidd, och böniberna, fyllda med brännbara ämnen, värde omkring ett skep-! pund. Dessa siffror äro officiella; det lönar ej mödan att förneka dem. För alla händelsers skull skall jag ändå anföra följande korta utdrag ur ett arbete, som utgafs 48536 af en bland våra första rtilleriofficerare: Man har, till bruk vid vissa tillfällen, gjutit metallmörsare med långt lopp. De om åtta till nio tums kaliber kästade. sina bomber på 8570 alnars afstånd; de om tio till eliva tums:gingo. 10400 alnar. Man bestycke nu de detacherade fästena med några bland dessa mörsare, som kanongjuterierna förfärdiga till bruk vid vissa tilfällen: och hvart och ett ibland dessa fästen är, när så anses lämpligt, ett Montjuich för Paris! I I alla fall tillstår jag öppet, att det icke är citadellartilleriets verksamhet omedelbart på staden, som synes mig mest fruktansvärd: en korsad eld öfver vägarne till Paris förekommer mig ännu mer afgörande. Med tilibjelp deraf kunna fästeras garnisoner afskrämma väl icke någon belägringsarme, men våra hederliga landtmän, som natt och dag fördas med lifsmedel till Paris. Det beror på dessa annars så maktlösa garnisoner, att uthungra staden. De personer, hvilkas systemer nu triumfera, äro långtifrån alt bekymra sig öfver ett sådant resultat; de motse det tvertom med välbehag. De politiska passionerna förmörka bos dem det hvardagligaste förutseende; de glömma att i alla länder och framförallt i Frankrike gäller, att ödet är föränderligt som böljan, enligt en af våra skalders ultryck. Vi skola i detta hänseende erinra oss ett par tre händelser ur den sednare tidens historia. Skräckväldet, som föll den 9 Termidor, disponerade en väpnad styrka, som var ganska talrik, men illa anförd. Antagom likväl att Henriots soldater, kommunens Seider, hade kunnat besätta en gördel af detacherade fästen kring Paris, och a!lt skulle fått en annan utgång, till Robespierres triumf måhända. General Mallets konspiration 4842 fann bvarken understöd eller bifall hos invånarne i Paris. Men hvad skulle hafva händt om Mallet, i stället för att missleda sö!datesken i kasernerna Po