ha egt rum! fortsatte guvernören efter något begrundande. — Förlåt, nådig herre! inföll Beatrice hastigt: jag vill icke beskylla någon, men Julia glömmer bvem som valde och inlade orangerna åt kardinalen. : — Det var väl inte riddar Landolira? frågade grefven hastigt. . — Jo, det var han, men iag var sjelf närvarande, då orangerna utvaldes och lades ned i korgen. — Men då riddaren icke fann någon korg passande, utan somliga för stora och andra för små och vi begge två ginso ut för att söka andra, var han ensam en stund, sade Beatrice. — Jag har i går inbemtat besynnerliga underrättelser om den bär Landolina, afbröt grefven En algirisk galer kryssade i förrgår hela dager utefter, kusten. I går berättade en landtman, at! Han i daggryningen sett två personer, hvilka förde en tredje, maskerad, och såsom det syntes fängslad, ned till kusten; de förre hade tvungit ho: nom att följa dem till en fiskarbåt och hjelpa dem att skuta den ut i sjön, hvarpå de stigit i båten och styrt till galeren. Bonden, som ofta haft ärenden till Fondi och flera gånger sett. Landolina, hade nu till sin förvåning raärkt, att den ena af de fremmande fullkomkhgt liknat riddaren, ! fall det icke varit denne sjel. Beatrice såg under grefvens berättelse så betydelsefullt på Julia, att det frapperade den talsnde, så att han frågade om hon hade alt meddela honom någon förmodan. Fröken var just i begrepp att upptäcka för grefven hvad Lon hör! och sett i Julias sällskap, då man anmäölte för guvernören, att en officer ankommit och bade något att meddela honom. På grefvens berallniog fick denne företräde och aflade sin rapport. — Såsom ers höghet befallt, sade han, stövade vi denna morgon långs kusten och lade vt