Aftonbladet – 16 januari 1844, sida 3

följare, då han ständigt ser sig af henne förskjutas, spelas af Hr Torsslow med artistisk fulländning och .med en kostymering, satt i skicklig öfverensstämmelse med den bild, man ser på de bekanta franska lituografierna öfver Notre Dame de Paris. Zigzuenarfursten, stortiggaren och erketjulven Clopin Trouillefou, gafs af Hr Malmström med berömlig styrka och säkerhet. (Scenen, der ban, efter bortkastande af sitt lös-skägg och falska trädben, uppstår frisk och färdig midt i samlingen af ziguenare och skojare, för att som deras konung skifta lag och rätt på det s. k, Underverkstorget, hör till de mest färgrika och saftiga man kan se och höra) Af fruntimmers-personalen försvarar fru Torsslow sitt främsta rum. Hon är botgörerskan, syster Gudule, den fordom så firade skönbeten Paquette Chante Fleutrie, som i femton år sutit i cell, sedan hon efter sin lilla dotters Agnes försvinnande nära mistat förståndet. Scenen, der hon först fasthåller den flyende Esmeralda, i följd af ett ända till raseri stegradt hat emot ziguenarne, men slutligen upptäcker, att denna flicka är just hennes egen bortröfvade dotter, utföres af fru Torsslow med stort mästerskap. Sällan ser man öfvergången irån ytterligt hat till den mest brinnande moderskärlek så sant och rörande återgifven. Publiken gaf också härvid tillkänna en odelad enthusiasm. Styckets egentliga hbjeltinna, Esmeralda, gafs af fru Wilson (f. d. mad:lie Georgina Widerberg) ledizt, täckt och med mycket behag. Kanske är det, emedan åskådaren om Esmeraldas person. gör sig de mest öfverspända föreställningar, som han också trodde sig här hafva bort finna litet mera af det söderländska glöd) i kauraktersuttrycket, som man vid ziguenarfolket alltid tänker sig. Fru Wilson framställde sig alltid sansad; men nekas kan icke, att hon just härigenom intog genom den innerligare rörelse, som sanningen väcker, mera, än om hon varit berusande, Det bör också icke glömmas, att Esmeralda i sig sjelf och till sin börd icke tillhör ziguenmarfolket: hon bär ej dess blod i sina ådror; hon är till födseln en fransyska, ehuru hon, i späda år bortröfvad, tillbringat sina flesta år i det argotiskt-egyptiska sällskapet. Hon är i grunden icke Esmeralda, utan Agnes. Det ligger således mera artistisk blick i det sätt, hvarpå fru Wilson tagit rollen, än om hon gifvit den med ettziguenar-trollskt svärmeri; med egyptiskt, afrikanskt eller asiatiskt bländande skick i mine, ord och åtbörder — förutsatt, att hon också kunnat detta, hvilket vi icke veta. Hon var ganska väl kostymerad. Efter styckets slut njöt hon den äran, att af publiken framropas och spplåderas. Man bar äfven det nöjet att se henne utföra en dans vid tamburin, hvarmed stycket öppnas. Efter hvad man märker, har ingenting blifvit spa-. radt, att i sceniskt afseende väl och skickligt utrusta denna pjes; och det är således all anledning, alt allmänheten genom en lika talrik närvaro hädanefter som hittills skall uppmuntra och ttergälda teaterstyrelsens berömvärda sorgfällgret; så mycket mera, som den dramatiska scenen vå flera år säkert icke gifvit ett mera underhålande och jemväl på poetiska skönheter och öferraskande kontraster i situationerna rikt arbete. Iuset var fullt, och lär äfven för blifvande reresentation i det närmaste vara utsåldt.