Aftonbladet – 13 januari 1844, sida 3

Article Image
Ttal på Hellby skog mött Fernström och Gustaf Larsson, då de om morgonen kommo åkande. Muff skulle hafva gifvit Gustaf Larsson första slaget, hvarefter IFernström dragit honom ur kärran och med händerna slagit klonom på tinningarne. Derpå hade Muff skurit Gustaf i halsen, under det Fernström hållit honom fast, hvarefter de delat rofvet och släpat kroppen åt skors. Då straxt derefter folk kommit åkande, hade Muff skyndat in i skogen, men Fernström tillegnat sig kärran och hästarne. Ransakning angående detta rån företogs vid urtima ting med vestra Rekarne härad den 3 sistlidne Augusti. Dervid erkände Fernström, att händelsen tilldragit sig så, som den här ofvan först blifvit relaterad. Tillfrågad, huru han vid landskansliförhöret i Upsala kunnat uppgifva en person såsom delaktig i mordgerningen, då han nu så bestämdt förklarat sig hafva ensam föröfvat densamma, svarade Fernström, att han ensam förd såsom emot sanningen stridande, allt hvad han i nämnde hänseende vid berörde förhör anfört, lhvartill han endast skall blifvit tvingad af slottsvaktmästaren Walter, genom stryk, sedan Gustaf Larssons far, Lars Olsson i Nytorp, föreställt Walter, att icke en person ensam kunnat gerningen utöfva, jemte de misstankar han derföre hyste mot någon, som varit Fernström till Nytorp söndagsoeftermiddagen följaktig, deraf Walter slutligen komriit till den falska öjvertygelsen som skulle Fernström verkligen haft någon medbrottslig, och, i anledning deraf, med en karbas slagit Fernström till dess han uppgaf Calle Muff såsom i mordanslagets utövande behjelplig. Och hade — tillade Fernström — Lars Olsson i Nytorp vid denna Fernströms misshandling, som egt rum i vaktmästarens förstuga, varit tillstädes, samt förthy borde sjelf veta hvad i detta afseende förefahit; men Lars Olsson, härom tillspord, nekade att hafva åsett denna tilldragelse, som han förmente vara för honom fullkomligen obekant. Fernström forsatte dock sin förmälan. samt, på ytterligare fråga hvarföre han uppgifvit just Calle Mulf såsom sin medbrottsling, förklarade, att han falJil på den tankan, emesan han efter sitt håktande i Evköping och under de dagar han derstädes hölls i fängsligt förvar innan han till Upsala affördes, fått höra omtalas, att nämnde person under tiden äfven i Evköping sig infunnit med häst och åkdon, som han varit på väg att föryttra, då stadsbetjeningen mellankommit oeh velat gripa honom, men han lyckats komma på flykten, hvaraf Fernström dragit den slutsats, att jemväl denne Calle Muff, med hvilken han tillförene varit bekant, var stadd ute på afventyr, och således ej ansett så farligt att låta honom gå och gälla såsom Ferrnströms biträde vid mordet, helst osäkert var -om han nånsin kunde ertappas, och Fernström i allt all visste, det han skulle komma i tillfälle att vid domstol tillkännagifva rätta förhållandet. Som bemälde Muff likväl nu en gång inför behörig embetsmyndighet blifvit angifven såsom delaktig uti ifrågavarande brott, samt händelsen fogat att samma person — emot hvilken äfven inlupit anklagelse för annorstäde: begångna brott — blifvit ertappad och gripen, samt derefter till häradshäktet införd, lät domstolen förehåmta jemväl honom, som under den tid han varit i fängsligt förvar, hållits i eget särskildt häkte och icke under denna tid fått kunskap om Fernström. Muff, hvars rätta namn var Carl Erik Carlsson, sade sig sedan 4840 vid jultiden icke hafva sett eller talat med Fernström, och egde ingen kännedom om det nu åtalade rånet, emedan han, då det begicks, vistades å ett helt annat ställe. Den 40 Augusti, å hvilken dag ransakningen fortsattes, inställdes från häradslasarettet Anders Gustaf Larsson, ätföljd af lasarettsläkaren. Gustaf Larsson befanns liten och klen tili växten, samt ännu mycket blek och affallen efter de honom tillfogade svåra skador, hvilka, ehuru då i det närmaste igenläkta, så att han var utom all fara för lifvet, likväl så medtagit hans krafter, att Gusiaf Larsson mäste tillåtas förblifva sittande inför domstolen, och der blott så lång tid, som till förhöret emellan honom och Fernström erfordrades, kunde qvarhållas, då läkaren ansåg bonom derefter böra till lasarettet återföras. Gustaf Larssons uppgifter om den honom öfvergångne misshandling öfverensstämde med bvad den tilltalade erkänt och vittnen berättat. Han hade icke sett någon annan person än Fernström, vid tillfället då rånet skedde. Fernströms porträtt sådant det finnes tecknadt i Konungens berallningshafyandes och häradsrättens protokoller, utvisar att han är af medelmåttig växt, med långladt ansigte, mörkt hår, blå ögon, venstra handens pekfinger är afhugget; han är af en fast och stark kroppsbyggnad, men med en skygg och elak uppsyn. som röjer ett kallt och hårdt, men beslutsamt sinnelag. Under hela ransakningen kunde icke hos Fernström förmärkas någon ånger öfver hans begångna brott. Domaren föreställde honom det fasansfulla i hans emot: Gustaf Larsson utöfvade våld, hvarunder han i tvänne omgåagar sökt beröfva honom lifvet, sedan han på ett försätligt och lömskt sätt honom öfverfallit, samt genast vid första angreppet satt honom urstånd bäde att försvara sig och att undkomma, och visade sig väl Fernström vid dessa föreställningar, som skulle han af dem känna sig gripen och rörd, samt förklarade, att han ångrade sin missgerning och aldrig skulle kunna något dylikt förnya, men dock röjdes härutinnan ingalunda någon djupare eller verklig känsla och uppfattning af hans brottslighet, och beträffande hans arsigter och plan med det röfvade godset, förklarade han, det han icke egentligen tänkt härpå före gerninscn, utan då blindt blott låtit sig hänföras af det brinnande begäret till egendomen, och efter fullborJad gerning allenast beslutat att, så fort sig göra lät. för det tillgripna skaffa sig penningar och derefter på bästa sätt förströ sig, så länge de räckte, utan vidare bekymmer för framtiden. Genom häradsrättens utsiag förklarades angifvelsen emot Carl Erik Carlsson för delaktighet i Fernströms brott sakna grund, sedan tillförlitliga upplysningar erhållits att Carlsson, vid den tid då Gustaf Larsson blef rånad, vistades i Eskilstuna; men i anseende till alupen anklagelse emot Carlsson för annorstädes besångna förbrytelser, hänskjöts ransakningen i hvad honom rörde, till andra domstolar. Anders Fernström jömdes att lif sitt mista och varda halshuggen. Svea hofrätt har, genom utslag den 20 Oktober, ilömt Fernström att mista lifvet genom halshuggning,

13 januari 1844, sida 3

Thumbnail