Aftonbladet – 13 januari 1844, sida 3

Igaf Fernström sig vilja blifva qvar på Nytorp öfve natten, hvartill Lars Olsson samtyckte. I Ungefär vid midnattstiden uppsteg Fernström fö Jatt väcka Lars Olssons son, hvilken han ville sätta lrörelse, på det de ju förr desto heldre skulle komm: lå väg efter sakerna, för att så mycket snarare var: tligen till arbetets begynnelse; och hade alltså Fern -Iström och Gustaf Larsson i berörde ändamål förfoga -Isig åstad, klockan vid pass 2 på natten, med häst oci I kärra, och fått med sig en lös häst med sele, son skulle aflemnas i förbifarten vid Kohista hemman, at der begagnas till potateslandens körning. Sedan Fernström och Gustaf Larsson sålunda an Tträdt sin resa från Nytorp, i grannskapet af det invic Eskilstuna stad belägna Thanafors bruk, samt färdat förbi samma bruk och vidare genom staden ut på vä. Igen som leder till Smedby gistgifvaregård, utan at möta någon, och under vänliga samtal fram till der så kallade Tumbo-moen, utan att Fernström haft nå. got ondt i sinnet emot Gustaf Larsson, eller fått un. I der tiden någon anledning till fiendtlighet emot ho. Inom, så fick Fernström bastigt det infallet — då då nalkades skogsudden emellån Hellby byväg och lands vägen, hvilken sednare af dem färdades — att tillegns sig åkdonet och hästarna, samt dermed begifva sig bort; till vinnande af hvilken afsigt, den han snar hos sig stadgat, han, utan att tänka på något anna Toch lindrigare medel för sitt ändamåls vinnande, be. slöt att mörda Gu taf Larsson. För att komma i tillfälle att genast skrida till verkställighet deraf, medar lingen menniska ännu var i trakten synlig, och stäl lets enslighet sålunda gynnade Fernströms planer, bac han, under någon förevändning, Gustaf Larsson, som körde, att hålla stilla, hvilken begäran denne efterkom Derpå nedsteg Fernström ur kärran, men efter er kort stund uppsteg han hastigt i åkdonet bakon sätet, och gaf Gustaf Larsson med en messingsdosa hvilken Fernström medt:git från Nytorp, ett sä starhi slag på högra sidan af hufvudet, att Gustaf genas nedföli sanslös på botten i kärran, hvarefter Fernströni åter nedsteg ur kärran, och, stående vid sidan deraf, ytterligare tilldelade Gustaf! Larsson med dosan och knoytnäfven flera kraftiga slag, dels på hufvudet och dels i ansigtet omkring ögon och tinningar, men utan att närmare gifva akt hvar slagen träffade, till dess Gustaf Larsson föreföll Fernström såsom fullkomligt liflös. Då släpade han honom ur kärran in i skogen till höger om vägen, och aftlädde honzom der rock, väst och halsduk, under sysselsättningen hvarmed han jemväl undersökte Gustal Lerssoons fickor och i dem påträffade en mindre fallknif samt 4 Rdr 7 sk. Rgs, hvilka penningar han genast till sig tog ochisin ficka öfverflyttade. Uader denna afklädning och plundring började Gustaf Larsson röra sig. hvarföre Fernström till hans fullkomliga dödande fattade knifven, uppfallde dess blad och instötte detsamn;a i venstra sidan af Gustafs hals, samt skar så till, tvärt öfver strupen och halsen. Efter sålunda verkställdt mordförsök, hopfällde Fernström den begagnade knifven och stoppade den i västfickan, utan att se efter huruvida knifven var blodig, likasom han icke heller undersökte den Gustaf Larsson tillfogade skada, utan, i full öfvertygelse alt hafva riktigt dödat honom, skyndade han ifrån stället, sedan han först kastat några ti-qvistar öfver (såsom han trodde) den döda kroppen. Fernström ätervände derefter till äkdonet, dit han medförde Gustafs rock, väst, halsduk och inössa, men qvarlemnade den sistnämnda, såsom !ö. honom alldeles obegagnelig, tillika med selen på den lösa hästen, å ett annat ställe i skogen, ej längt ifrån det, hvarest mordgerningen utförts, hvaremot han inlade rock, väst och kalsduk i en medhafd fodersack, allt med skyndsamhet, och fortsatte sedan genast resan. När Fernström färdats omkring en fjerdedels mil, upphann han en vandrande skräddare, vid namn Erik Carlsson. Fernström tillbjöl honom att få äka ett stycke, om han ville, hvilket anbud Carlsson emottog, sedan Fernström tillkännagifvit sig skola färdas till Qvicksund, dit äfven Carlsson ämnade sig. Under resan talade de om allehanda saker, och Fernström var munter och språksam. Vid ankomsten till Qvicksund tackade skräddaren för god skjuts och ville skiljas vid Fernström, men denne bad honom följa med öfver sundet till värdshuset på andra sidan, så ville Fernström bjuda på en konjak. I anledning deraf medföljde Carlsson dit, der icke allenast han, utan äfven färjkarlen och dess dräng af Fernström blefvo bjudna på hvar sin konjak; hvarefter Carlsson skiljdes vid Fernströn, som fortsatte sin resa. Först bar det af till Westerås, och vidare till Nyqvarns gästgilvaregård — å vägen emellan hvilken och Westerås, Fernström tog på sig de tillgripna kläderna — fram till Enköping, dit han på eftermiddagen anlände, och hvarest han köpte fouer åt hästarne, men försålde sedan den ene af dem för 5 Rdr Rgs, söp sig drucken och blef på misstankar om oloflig åtkomst till hästarne och kärran, samma afton i häkte inmanad. Imedlertid låg den svårt misshandlade Gustaf Larsson sanslös i skogen. Vid första slaget han erhöll förlorade han allt medvetande, hvadan han icke heller visste hvad vidare med honom sig tilldragit. Efter hvad han sedermera ville erinra sig, hade han en gång hållit på att komma sig före igen, samt då uppstigit för att gå, men genast mäst, för kraftlöshets skull åter lägga sig och qvarstadna å stället, der han sig befann, utan att veta hvarest, och utan annan beklädnad än skjorta, byxor och stöflar, sedan rocken och västen jemte mössan blifvit honom boetifvade. tat hoHans föräldrar, hvilka förgäfves hemförvån nom, blefvo oroliga och började eftersöka sin rade son. Men de funno honom icke. , Ändtligen, på tredje dagen efter våldets föröfvande förmådde Gustaf Larsson att släpa sig ur skogen. 21 vid vågen boende smed fick, omkring kl. 6 Oasdagsmorgonen d. 42 Juli, se Gustaf med strupen afskuren til 7; komma framstapplande. Han hade ett stort hål ofvanföre högra örat, ansigtet fullt af blänader och tusentals maskar krälande i hans sår. Men som den stackars Gustaf Larsson icke kunde göra sig begriplg för smeden, utan talade så oredigt att denne ej förstod honom, utan blott såg honom peka åt skogen, så lät smeden honom gå sina färde igen, utan att lemna honom något bistånd. Man skulle kunna draga i tvifvelsmål möjligheten af en sådan känslolöshet och brist på deltagande, om icke smeden sjelf, i sin vittnesberättelse inför Häradsrätten, vitsordat den. Hans förlo