Aftonbladet – 13 januari 1844, sida 2

men Jjödo doft; de talande måste befinna sig : något sidorum. — Låt oss lyssna, sade Beatrice sakta. Vägen till tornet är oss i alla fall tillspärrad genom den omständighet, att Vespasiano och Landolina ännu icke äro resta. Julia svarade icke, men hon satte sig icke heller emot, då Beatrice fattade henne vid bander och drog henne med sig. Sakta smögo sig beggs nu efter ljudet af rösterne. De hade vandrat ungefär trettio eller fyratic steg genom mörka gångar, då de hörde röstern tydligare och redan kunde urskilja ett och anna ord som talades. Nu veko de af om ett hörn och stodo straxt utanför ett rum, der de hörd grefven och riddaren gå med stora steg fram oc tillbaka under en mycket häftig ordvexling. Juli öfverfölls nu af en förfärlig ångest; hon skull helst ha vändt tillbaka, men hennes vän inga henne mod, i det hon hviskade att de alltid had återtåget fritt och sjelfva hörnet, de nyss viki om, skulle skyddat dem för att bli upptäckta äfven om de begge tvistande hastigt öppnad dörren. Begge lyssnade nu. Landolinas stämm: ljöd hög och hotande. 72 (Forts. följer.) ——WEE — En gammal piga, som minga år tjenat hos ett åldrigt fruntimmer, boende nära Troyes, in. fann sig nyligen hos sin kyrkoherde, för att bikta och bekände dervid, att hon, oaktadt sin skenbara trohet, flera gånger gjort sig skyldig till tillgrepp al ätskilliga kon-umtionsartiklar, som hon för husets räkning fått i uppdrag att inköpa, och att dessa snatterier kunde tillsammans uppgå till 300 frangsa ra Det är illa, min syster,, sade kyrkoherden;: jag råder er, ja, jag ålägger er, att återställa detta.n