Aftonbladet – 13 januari 1844, sida 1

tatt Faa rn nrg Tina för grefvens förförare. Julia tog häftigt parti för riddaren, hennes vän motsade henne lika häftigt, den förra åberopade sig på hvad hon sett med egna ögon och, förr än grefvinnan velat det, var hemligheten om :norrmanniska tornet och hvad hon sett der, öfver hennes läppar. För att skona riddaren, föregaf imedlertid Julia, att hon först blifvit uppmärksam på grefvens sjukdomsanfall genom bans hastiga och förvirrade bortsående om qvällarna, då han kände någon attack i annalkande, och genom hans visserligen obestämda och otydliga, men dock egna ord, samt att hon, för att öfvertyga sig. gått ensam i norrmanniska tornet. Beatrice förvånades öfver hvad hon erfor af sin vän; men hennes förvåning tilltog ännu mer då hon tänkte på att Julia, nästan på samma tid, då bon mött honom i skogen, sett grefven i sin krampaktiga sömn uti tornet. Något bedrägeri, någon synvilla måste här hafva föregått, detta insåg Beatrice klart. — Låt oss forska efter, för att taga reda på denna olyckliga hemlighet! utropade Beatrice, sedan hon länge eftertänkt. Det sorgliga förbållandet mellan dig och din make; hvars hela olycka jag nu först genomskådar, kan endast då förbättras, när du vet hvad som är sanning: eller bedrägeri. — Du menar att jag borde öppet fråga Vespasiano derom? sade Julia, efter något begrundande. — Deat vore det bästa och jag skulle tillråda det, om jag visste att han öppet skulle säga dig sanningen, eller snarare om han kan säga dig den, svårade Beatrice efter en paus. Men: det ges imedlertid ett annat medel. Så visst som Jag lefver, såg jag din make den der aftonen i sko