mer och mer till en svag, sjuklig och pjunkig race, en följd af kultur och skadiig förfining. Efter hans mening nalkas menniskoslägtet den tidpunkt, då dess flesta medlemmar, skrumpna, små och spinkige som de äro, endast duga till att vara skräddare och skrifvare, och ur stånd att tåla fädernejordens friska luft. Blott ett tillbakavändande till menniskans naturtillstånd och enkla lefnadssätt kan rädda menskligheten från detta urartande och förderf. Men Ernst Mahbner söker icke allenast att öfverbevisa med ord, utan också med exempel. Han har omskapat sig sjelf till en gammal björn i mensklig gestalt : hans långa, gråa skägg gifver honom det vördiga utseende som Skaparen al naturen haft för afsigt att gilva mannen. För att grundligt studera och vänja sig vid naturmenniskans lyckliga och enkla lefnadssätt, har Ernst Mahner lefvat i 7 år bland vildar och befinner han sig derföre bäst, när man förplägar honom med rått kött, frukter och vatten. RR a