Aftonbladet – 12 januari 1844, sida 2

själ tusen tungor tala för er och sow först då skall känna sig lycklig, när han vet er si lycklig som ni förtjenar. — Ty värr, tillade han med en suck, blir det under närvarande förhållanden icke så snart fallet. Då riddaren yttrat dessa ord, kysste han vördnadsfullt grefvinnans hand och lemnade henne. Morgonen dagades, utan att Julia ännu fått en blund i sina ögon. Tusende tankar ko:sade hvarandra i bennes hufvud, men alltid återkom hon dertill, att Landolina hade rätt och Beatrice orätt. Hennes ögon hade icke kunnat irra sig. — Och likväl! Beatrice hade ju försäkra! henne att hon så noga igenkänt Vespasiano, att något misstag om person icke var möjligt! Skulie nu Beatrice, Å den hon aldrig ertappat med den ringaste osanning, vara nog låg att med afsigt pifinna en sådan, för någon uppgjord plan eller för att skada Landolina, den hon hatade, enligt hvad hon aldrig doldt? Julia beslöt att för alla möjliga händelser fullkomligt tiga med hvad hon sett, och att öfverlemna åt tiden att uppdaga denna hemlighet. Detta blef henne så mycket lättare, som en 0Oförmodad tilldragelse kom att tränga den nyss omtalade händelsen i bakgrunden. Redan på aftonen samma dag, som var bestämd för truppernes inskeppande, anlände underrättelser till Fondi, att detta måst uppskjutas. Hyppolit af Este hade plötsligen insjuknat. Orsakerne till sjukdomen, så väl som de närmaste omständigheterna böllos hemliga, dock ville ryktet veta ett han på ett fullkomligt obekant sätt, fått gift, eburu man likväl icke med tillförlitlighet kunde upptäcka några spår deraf. Fastän läkarne yttrade förhoppning att kunnvaj rädda furstens lif, förklarade de likväl, att han icke kunde tänka på någon utfart och att ban äfven i lyckligaste tall, på flere månader icke kunde återfå nödige krafter. — — : (Forts. följer.)