bjerta är uppfyldt. Nu signora, fortfor ban efte en paus, med mera fattning, skall ni få afgöra hvilken som talat sanning, jag eller Beatrice. Jag ber er, tag er kappa och följ mig. — Hvarthän vill ni föra mig? frågade Julia — Till normanniska tornet, svarade riddaren. — Och der? Hvad skall jag der? frågade den förra. — Öfvertyga er hvem som talat sanning. — Men Vespasiano bad mig att jag aldrig skulle beträda denna del af slottet, sade grefvinnan, dröjande. — Jag tar på mig allt ansvar, om det ocksi skulle kosta mitt lif, svarade Landolina. — Nej, för min skull skall ni icke våga er : någon fara, sade Julia. — Inte! utropade riddaren och fattade Julia: hand, den han passioneradt tryckte till sina läp par. O, himmelska! ädla, förlåt! sade han, half förvirrad, men jag påstår att få rättfärdiga mig Om vi äro försigtiga och ni tiger för alla, så äl ingen fara för handen. Det behöfdes icke mycket öfvertalande å rid darens sida, för att förmå grefvinnan antaga han förslag. Om också icke de omständigheter, hvil ka Landolina omnämnde, funnits, så intresserad henne likväl det bhbemlighetsfulla normannisk tornet utomordentlist, der det reste sig, tyst oc öde, midt emot hennes egen våning, på knapp femtio stegs afstånd. Det tycktes vara belt oc hållet obebodt och liknade om dagen ett slag grafmonument. Helt olika föreföll det nattetic Ofta skimrade endast ett svagt, hemlighetsfull ljus derifrån: men stundom lyste det i alla vå ningarna och det såg ut som en mängd menni skor varit församlade der, ehuru Julia visste att utom Vespasiano och Landolina samt tvänn förtrogne tjenare, ingen, utan att passera stor uppgången, och. med detsamma blifva bemärkt 2 de öfriga inbyggarne i slottet, kunde komma i! i tornet, som nere vid marken icke egde någo)