Aftonbladet – 12 januari 1844, sida 1

— Saken skall genast bli klar; ni skall med sna ögon öfvertyga er om hvem som har rätt. Riddaren teg ett ögonblick; derefter, då grefvinnan såg på honom med en frågande blick, sade han lifligt: — Signora, om jag vore fröken Beatrices fienle, så bade jag nu ett tillfille att göra henne misstänkt. Jag kunde påbörda henne en hop vaksluga planer, liksom hon förmodligen gjort med mig. Men jag föraktar sådant handlingssätt, och i stället att säga att fröken velat missleda er, säger jag blott att hon irrat sig sjell. Att vevisa er det är mig ganska lätt; dock tilistår ag på förhand, att jag gör det med största besymmer. Redan då jag underrättade er om er nakes sjukdom, bröt jag mot den trohet jag var skyldig min vän. Men då jag en gång gjort letta, vill jag likväl icke stå som en ärelös löggare inför er. Ni skall icke förakta den olyckige, som med hela sitt bjerta, hela sin själ är er tillgifven; om ni också icke kan dela hans känsla, skall ni hysa medlidande för honom. Julia förskräcktes öfver en bekännelse, som Landolina i högsta passion och liksom ofrivilligt attalat. Hennes förlägenhet var gränslös. Ridlaren tycktes märka det. — Förlåt mig, fru grefvinna, sade ban, i det hon med möda tycktes återvinna fattningen, förlåt mig att jag uttalade ett ord, som aldrig bordt komma öfver mina läppar. Måtie det få gälla som en ursäkt för det jag så kunnat förgå mig, alt jag trodde min ära fläckad, i det jag måste anse mig stå som en ljugare inför er. Tillräkna det icke en olycklig för hårdt, att han låter komma öfver sina läppar det ord, hvaraf hans