Aftonbladet – 12 januari 1844, sida 1

mindre väl påhittadt, än man skulle tilltro hennes snille, . — Men likväl, riddare, sade grefvinnan, bestämdt, har min vän under en promenad träffat min gemål i skogen , och noga igenkänt honom, ehuru han sökte dölja sitt ansigte i sin mantel. Då hon icke förbjud:t mig att säga det för er, så ber jag er om upplysning, ty blott enderas uppgift kan vara sann. . . . . — Förlåt mig, en fråga först, min grefvinna, sade Landolina, och hans öga antog ett dystert uttryck. Har ni för er vän omtalt grefvens sjukdom ? — Nej, svarade grefvinnan; jag ärar alltid främmandes hemligheter. — Jag kunde vänta detta af er, sade riddaren lugnad. Då jag icke vill förutsätta, att signora Beatrice, ehuru — Gud vet af hvad orsak — hon bär agg till mig, med afsigt velat göra mig misstänkt, så säger jag blott att hon irrat sig. Jag skulie säga detsamma, om fröken stode här framför mig och icke allenast påstode sig hafva sett, men äfven talat vid Vespasiano. Å Julia syntes förvånad. Hon teg ett ögonblick; derpå fortfor hon: — Säg sjelf, riddare, hvem skall Jag tro? Er eller min vän, som jag sedan barnaåren kännt och älskat? — Ingendera, svarade Landolin2, kallt. Tro igen annan än er sjelf. Någon ovilja emot mig kan ju ha förmått Beatrice, och någon annan orsak mig, till de stridiga uppgifterna. — Jag förstår er inte, sade grefvinnan, i högsta förvåning.