Aftonbladet – 12 januari 1844, sida 1

höjning på axlarne. Han har fått ett utomordentligt starkt anfall af sin vanliga åkomma, och jag fruktar att han för morgondagen icke skall kunna lemna sitt rum. — Dessa åkommor, hvarför min gemål är utsatt, synas mig högst besynnerliga, sade Julia, med en fast blick på Landolina. Hur kom det till att Vespasiano, de dagar då vi hade främmande, helt och hållet var fri från desamma, men just nu har återfått dem? — Ja, det är verkligen besynnerligt, svarade Landolina, med köld. Jag har nyss sjelf undrat deröfver, och kan endast förklara det af de ständiga ansträngningarna och förströelserna, som icke tillåtit honom tänka på sitt onda, såsom doktorn yttrat. — Och nu i detta ögonblick? frågade grefvinnan, under det hon skarpt fixerade riddaren — sade ni icke att Vespasiano åter fått ett utomordentligt starkt anfall? — Anfallet är redan förbi; han ligger nu i en djup dödsslummer, svarade riddaren med största lugn. — Hvad skulle ni svara då, signor, om jag sade er, att jag för en qvart sedan såg honom i skogen? sade grefvinnan skarpt. — Jag skulle säga att det icke vore så, sSvarade Landolina med orubblig köld; det vill säga att edra sköna ögon irrat sig, om ni trodde att ni mött honom sjelf, sade han leende. — Jag sjelf har icke sett honom, men väl någon annan, som Jag tror lika väl som mina egaa ögon, sade Julia. — Ah, min sköna fiende, fröken Beatrice, inföll Landolina med ett hånlöje. Infallet är ändå