or — ——— — ——O OR RER RR des henne. Den kriiske kardinalen sade henne efter sin vana tusende smickrande saker, Ariosto och Moza sporrade sina pegaser och fabricerade splitter nya canzoner och sonetter, Vespasiano var gladare än vanligt och hans artighet och galanteri tilltozo dag från dag, till och med den gamle kärfve guvernören uttömde sig i allehanda galanterier till sin förtjusande sonhustru. Landolina var den ende tystlåtne: men grefvinnans blick mötte mången gång förstulet riddarens lågande öga, som girigt syntes vilja sluka den unga sköna fruns behag. Andtligen kom den dag då kardinalen skulle begifva sig till kusten. Vespasiano hade, för att ölverraska honom, genom en oväntad tillställning låtit eklärera Norrmardiska tornet, och man kunde verkligen icke se något mera imposant, än aftonen före afresan, då, på en gifven signal, tornets plattform visade sig som en jättestor, i luften sväfvande krans af eld, under det tusendetals vaxijus brunno i slottslönstren. I det inre af byggnaden, och just i grefvinnans rum, gick det icke mindre trefligt till. Ett afskedskalas var anrättadt med så mycken prakt, som den tiden var möjligt. Man hade just rest eig från bordet, en liflig musik skallade, gästerna hvimlade om hvarandra. Närmast kring Julia hade en brokig krets af herrar och damer bildat sig. I midten stod en man af omkring 50 år med gulsktig by, snilleblixtrande ögon och en svart sammetsdrägt. Han reciterade, eller snarare, han talade till hälften och sjöng till hälften några fragmenter ur Orlando Furioson. Då han slutat, skallade lifliga evvivas rundt omkring; endast en högljudd, af vinet rörd, stämma utropade: