ibetsutöfning såsom predikant eller själasörjare utan ock gifva honom de bästa vitsord öfver har lärdom och kunskaper. Om Biförfattaren ann2 må vara en aldrig så stor teolog, så har han bä genom sitt resonnemang visat sig vara en gansk klen jurist, eller rättare mycket svag i förstån det att bedöma den första och enklaste af all rättsfrågor. För öfrigt erhåller man af Biets artikel dei märkliga undervisningen, att det fordras att var teolog för att inse och begripa kristendomen grundsanningar. Detta påstående, så vidt det skal anses utgöra uttrycket af en gemensam tanka ho vår tids teologer, är, som man ser, alldeles det samma, som det Judarnes skriftlärde och Farise er på sin tid yrkade emot Apostlarne, hvilke vor fattiga timmermän och fiskare. Står nu dett påstående fast, så är det ju i följd deraf klart att den lära, som dessa stackars enfaldiga menni skor voro de förste att utbreda, dugde till rak ingenting, förr än biskopar och andra teologe fingo den om band till justering på kyrkomötena Hur skall det då gå med oss andre, som hoafv: den djerfheten att tro, att de fattige apostlarne äro fullt ut så goda auktorileter i denna fråga som något konsistorium: att the fariseer varit sit lika i alla tider, och att det papistiska hos kyrkliga myndigheter just består deri, att mea et despotiskt godtycke vilja qväsa dem, som fördri sta sig att företaga en granskning, i hvad mår den nuvarande genom skriftlärda auktoriteter till: komna symboliken öfvensstämmer med apostlar nas lära. Alt detta är ett uppbyggeligt skådespel. och bör i synnerhet vara det för vetenskapsmännen :i utlandet, som dersgenom få tillfälle att se, på hvad punkt af teologisk bildning och tolerans våra ecclesiastik-myndigheter befinna sig. Det är bekant, att både i Tyskland och Danmark ett stort antal teologer, hvilka bekänna sig till samma system som Hr Ignell, der anses höra till de mest iktade män inom sjelfva den Lutherska kyrkan. Den pjes, som våra andeliga fäder nu uppföra i tt slags buffastil, under ledning at! Svea Rikes ;rkebiskop, lärer sålunda förekomma de utländke lärde dubbelt karakteristisk för bedömande a! våra teologers ståndpunkt, medan den för 0ss ikväl äfven har sin allvarsamma, nära tragiska ida uti det godtycke, det öfverhoppande af tydiga föreskrifter i lag, som de låta en oförvillig nan vederfaras.