TEATER. FRU GELHAARS RECETT. Vid denna representation gåfvos tvenne operet1er, nemligen för första gången Fiskarstuganp, original, så till text som musik, i en akt, och! Marie eler Bröllopsfesten, i 3 akter af Herold: mellan pjeserna sjöngo Mil Lind och He Bel letti en duo ur operan Don Pasquale, af Donizetti. -— Mot denna repertoir kan man anmärka. alt den egentligen bestod af småsaker, som tillsammans ej qvarlemnade något blivande intryck, ej frambringade någon totalverkan — grundstenen saknades, som, skulle gifva hållning och fasthet åt det hela. Aitminstone hade man före pjeserna kunnat uppföra ett instrumentalverk af någon klassisk författare, hvarigenom representationen blifvit något mera än ett blott tidsfördrif. Innehållet af den första pjesen, hvars handling föregår i Sverige, är i korthet följande: i Olof, en gammal bederlig fiskare, lefver, sedan döden frånryckt horor hans bustru, i stilla ens-; lighet uti sin koja vid hafsstranden; en dotter, hans enda barn, har blifvit förförd af hans egendomsherre och kort derefter dött a! sorg. Förföraren toz imedlertid vård om det barn, hvilket hon efterleronade, men detta — en son — förlorades plötsligen på något ej närmare uppzifvet sätt; han! bade framdeles tagit kosan till Italien och der egnat sig åt målarekonsten, samt antagitj namnet Leonhard Dahl. På en kostymbal hade en ung flicka, klädd i vingåkersdrägt, ådragit sig hans uppmärksamhet, hvilken snart öfvergick till käriek, och äfven hon kände ett lifligt deltagande för den unge konstnären, hvilket i början blifvit väckt cenom de vemodiga minsen, dem hans sång framkaliat hos henne: hon hörde ner sin favoritmelodi: och jungfrun hon skulle sig till ottesången gå sjungas af en intagande mansstämma i en af Italiens romantiska dalar. Dock blir bekantskapen hastigt afbruten genom flickans och hennes: faders plötsliga återresa, och den förtviflade älskaren har så mycket mindre bopp att återse sir utvalda, som han är fu! lkomligen okunnig om familjens namn och förhållanden; äfven kan ingen lemna honom upplysning härom. MHärigenom blir han svårmodig till sinnes och trifves ej längre uti Italien; han återvänder till hemlandet och väljer till vistelseort en fiskarkoja, hvars romantiska läge fängslat hans intresse. Att ägaren till denna är hans morfader, Olof, fatler af sig sjelft, eburu naturligtvis ingen af de båda anförvandterna igenkänna hvarandra. Här börjar styckets handling. — Det är en hemsk åsknatt. En förnäm resande, baron von Norden med sin dotter Clara — som är identisk med vingåkers: flickan på kostymbalen — tvingas af ovädret att söka sin tillflykt i fiskarstugan. Samtalet faller på södern och dess mildare fatur, och Clara, hvars tankar ännu ständigt sysselsätta six med Leonhard, sjunger den bekanta romansen, som utgör ett slars osynligt samband mellan dem båda. Baronen inlåter sig sedermera i ett samtal med Olof, hvaraf åhöraren inbemtar, att baranen är broder till den numera aflidne egendomsherren, och baronen sjelf, som i anseende till sina utrikes resor, är obekant för Olof, får del af den aflidnes i lifstiden begångna synder. Bestört säröfver lofvar ban Olof att godtgöra hans lidande så godt han förmår. — Undere en. följande scen, då baronen gått ut att bestyra om afresan, anmärker fiskaren Claras stora likhet med ett porträtt, som Leonhard målat ur minnet, och hvi!ket står förhänzdt på staffletten; han afsöljer det nu, och Clara, igenkännande sin egen bild, i vingåkersdrägien, gissar litt till upphofsmannen. Då denne just i detsamma höres komma, skyndar Clara att dölja sis bakom porträttet (soma, i förbigående saedt, ej gifver något serdeles högt begrepp om den unge artistens konstfärdighet). Leonhard, som just slutat sin nattlica hvila, inkommer också, och anmärker, att han i drömmen tyckt sig förnimma den välbekanta visan, hvaraf han tar sig anledning att sjunga en aria, hvari samma visa är inflätad. Tillika inträder en fiskarzosse — Pelle — och berättar huru minga förskräckelser han utstått under natten, dem han jemväl skildrar uti en sång. Ciara, som hastigt framkommer bakom porträttet, ökar dem härigenom med ännu en, och Leonhard, som genast igenkänner sin förlorade skatt, vet ej buruvida han får tro sina ögon. Den närmaste följden häraf är en qvartett, hvari intressenterna skildra sina ohka känslor. Efter dess slut bar Leonbard ingenting angelägnare, än att genast utbe sig Claras hand. Baronen, som inträder i detsamma, finner dock ej skäl att härå fästa något afseende, utan vill aflägsna sig med sin dotter, då Pelle framlemnar ett bref från den aflidne egendomsherren till baronen, hvilket han erhållit för att befordra, och hvari den hädangångne aflägger sin syndabekännelse och uppgifver, att hans försvunne son innehade en rinz med familjvapnet uti, på hvilken han kunde igenkännas. Baronen vill genast foga anstalt om nödiga efterforskningar, då han blir varse en ring på Leonhards finzer, hvilken vid närmare påseende just befinnes vara rinzen questionis och sålunda helt oförmodadt ådagalägger Leonbards identitet med den förlorade sonen — och nu fogar sig allt efter önskan, Såsom dramatisk produkt är denna libretto vis