Aftonbladet – 8 januari 1844, sida 3

dp rr vv) VR UTI I Sllld 1U1atLLillilHhen 0-5 OM d väga så, som rättvisa i grunden och sann klok;Jhet fordra, för att göra svaret tillfredsställande. -IDe kunna äfven ställas till den enskilde, för att Jefterforska, huruvida han i alla de afseenden, som i på honom ankomma, tänker, yttrar sig och handlar derefter. Man skall vid, närmare eftersinnande upptäcka, att de begge alternativ, vi nyss uppställde för de gilna frågornas besvarande, gripa till den grad I djupt in i grundmeningen af institutionernas sätt att gå tillväga, ej mindre än i alla tänkande enskildes föreställningsformer, att man verkligen kan säga hela den bildade verlden vara delad i tvenne partier efter dem; och slutligen är det om ingenting annat man strider i religionsfrågorna, ipolitiken, i det privata lifvet, än om det Onda fi sedlig mening) såväl som det Sk dliga (i afseende på vårt tillstånds lycka) skall fortsättas, qvarbehållas och såsom sådant tålas, lidas, uthärdas; eller om det icke hellre bör (helt och hållet, eller åtminstone så vidt ske kan) utrotas, afhjelpas, fördrifvas. Måhända utropar man, att härom kan ingen tvist vara. Vi medgifva ock, att så enkelt saken här blifvit framställd, lärer väl icke mångentveka, att förklara sig för det sednare. Men det vissa är, att otalige — eller egentligen icke månge såsom menniskor och på grund af sin känsla såsom sådana, men en hel stor klass af egen bildning och dess förfäktare — omfatta det förra. De se det icke sjelfve kanske, eller erkänna det ej i den här framställda uttrycksformen. Men de göra det likväl i sjelfva verket. Det är-ej om annat, än detta, man kämpar på lif och-död; och gjort det ganska länge. Vi bjuda våra läsare på att följa oss litet, för alt finna, om vi haft orätt i hvad vi sagt. Och skulle det visa sig, alt frågorna röra ämnen af å omätlig omfattning, som vi antydt, så lönar det tvifvelsutan mödan, att närmare forska öfver sjelfva de begge uppgifna alternativen och betänka på hvilkendera sidan man bör ställa sig. Till en början få vi göra den anmärkningen, att hela klassen af ohjelpliga, oafvändeliga nalurhänselser icke alls höra till denna betraktelses omfång, utan blott allt sådant, som på ett eller annat sätt beror af menniskors förfoganden. Om t. ex. åskan slår ned: och krossar ett ben på oss; då var detta ett ondt, en olycka, en skada, som icke kunnat af menniskor afvändas och, sedan den tilldragit sig, ej vidare kan afhjelpas, derest benet blifvit så förloradt, att bot är omöjlig. Det är då någonting, som tillhör oss att tåligt uthärda, med resignation underkasta oss, med religiös fromhet lida. Men om t. ex.tak och väggar på vårt hus blifvit så söndriga, att regnet slår in på våra hufvuden, vätan förderfvar våra saker, kölden undergräfver vår helsa: och vi ega medel inom kret-! sen af Guds skapelse, att laga taket, täta väggar-. ne; då tillhör det oss hvarken ur religiös syn-! punkt eller från menniskoförnuftets, att knäppa l: våra händer tillsammans till bön med denna tanke :: efter Gud så skickat, att vårt hus blifvit trasigt, så underkastom oss Hans heliga försyn, hvil-l. ken bäst vet hvad oss gagnar: stridom icke emot den genom att laga våra väggar, utan uthärdöm kölden, lärom oss att älska regnet, som förderfvar oss, låtom oss fromt lida vätan: denna plåga skall stärka vår ståndaktighet, och, ehuru vi genom så många svårigheter gå under på jorden, skall det dock hafva ökat våra krafter, och vi torde få se, att Guds visa allmakt nog så ställer till, att ur detta obebazliga något annat oförväntadt nyttigt och godt uppkommer, som ingen ana, t. ex. alt vår granne får köpa vår egendom för utmärkt godt pris, sedan vi och våra barn dött af lungsot, eller våra affärer genom bristande helsa och arbetsförmåga gått till botten. Vibedja läsaren icke le åt hvad vi skildrat; ty detär ganska allvarsamt, och rör honom sjelf mera än han tror. Vi veta väl, att ingen sätter i fråga, att icke gå ; till lagande af sina väggar och tak. Men många ; imnen finnas, som, utan att vara väggar och tak,lt dock lika mycket, som de, bero på menniskors! åtgärder att bota: och lika litet, som de, ur religiös FE eller förnuftig synpunkt böra till lagning försum-! mas. Tvertom: vi gå så långt, att vi påstå det just innebära det förfärligaste missbruk af religioä nen, att förordna fromheten, lidandet, resignatio-g nen för sådant, dit dessa heliga känslor sannerli-g sen icke höra; det är: för allt sådant, som det ji igger i Guds skapelseplan, att det kan afbjelpas, när tydlig bot derför finnes till. Vi säga: det ir ej blott ett groft missbruk, utan rent ett hån mot Gud sjelf, att i dylikt fall predika underifvenbet för det skadliga och felaktiga. Det striler ock emot all Historia; ty i de fall menniskoillståndet nu icke är detsamma, som i förflutna v ider, izenfinner man merendels, att menniskorna s ökt borttaga hvad som var illa stäldt. Kraften la tt uthärda och lida behöfves noz för annat. Om Y tt ondt står före en enskild, och han icke kan jelpa sig derifrån, utan alt begå ett verkligt fel, lå är det religionens och dygdens sak, att komma mellan och säva Nej! och derefter gifva mennikan kraft att fördraga det svåra, som icke på god väg kunde afvärjas. Finnes deremot något ondt ch skadligt i sjelfva samhällets inrättningar, och let beror på menniskan att ändra dem, då gifves nlel hinder alls från religionens eller dygdens ida,satt gå till förändringar, d. v. s., till borttaande af det ifråzavarande onda eller skadliga. 4 Låtom oss nu se på ett exempel af litet an-pb at slag. En person har erhållit ett sår på. nåfy on kroppsdel. Är det då rätt och klokt, frågam i, alt han i förargelse eller af vrede piskar, ! tinger eller krånglar med såret, så att det svulljar rundt omkrinoe. hela krannan hlin fill af hlå Å ; j s l ! l 4 s I S S na TE Fr mr to a AA