Aftonbladet – 5 januari 1844, sida 2

lel af den öfriga byggnaden härstammade ifrån larls af Anjou tid, hvilken ofta vistats der för agten. Tornet, jemte en tillstötande byggnad varmed det var förenadt genom en gång mellan jfra våningarne, bar namnet Normanniska toret. Det härledde sig från de äldsta tider, och sfter sagan skulle Wilhelm den elake länge hålit sin brorson, den ryktbare Tancred, der fången ych dessutom der föröfvat en mängd ogerningar, varom hvarjehanda sagor fortplantades bland folket. Denna omständighet bidrog isynnerhet att göra ännu mera intressant den hemlighet, som sväfvade omkring Normanniska tornet,, och den unga grefvens förkärlek derför, samt bringa i omlopp de ofvan antydda suppositionerna och alit prat som i följe deraf uppkommit i orten. Men om det yttre i denna byggnad var oregelmässigt och oredigt, så var dess inre bygdt som en fullkomlig labyrint. Då alla våningarne voro ai olika höjd och storlek, så måste man ofta, för att komma till de närmast belägna våningarne stiga uppför flera trappor, genomgå långa korridorer, eller krökta gångar, och dock befann man sig ofta åter på samma punkt hvarifrån man utgått om man icke desto bättre kände till inredningen. På Julia gjorde första anblicken af slottet ett eget intryck. Det var liksom någonting hade sammanpressat hennes hjerta; en hemsk aning sade henne att hon der måste upplefva någonting förfärligt, något fasansfullt. Detta intryck förmildrades dock då hon for in genom den första borgporten. Grefven hade föranstaltat om högtidligheten vid hennes ankomst, som likväl icke i något väsendtligt skiljde sig ifrån dylika tillställningar den tiden. En mängd af grefskapets invånare, högtidsklädda, mottogo sin unga herrskarinna med musik och sång; blommor ströddes framför grefvinnan af sköna flickor och de skönaste prydde henne med kransar. Med mycket galanteri hade grefve Vespasiano farit sin