Aftonbladet – 4 januari 1844, sida 3

Itade beslut, bland dess herrar ledamöter cirkulerat tog Konsistorium nu åter frågan, rörande detta tit Ignells förhållande under öfvervägande, och anförd herr kyrkoherden Ekdahl, till en början, att han fö närvarande afstode från sin förut yttrade åsigt, at Ignell hos Konsistorium måtte förekallas och förhöras och skulle gerna se, att någon annan utväg kund utfinnpas, hvarigenom tit. Ignell, för hvars grundliga lärdom , sällsynta forskningsnit och mer än vanliga författareförmåga, herr kyrkoherden hyste den största aktning, kunde förmås att afstå från sina fattade villomeningar och återvända uti kyrkans sköte. Konsistorii herrar ledamöter, hvilka samtligen instämde uti dessa för ti. Ignell yttrade välviliga tänkesätt, stannade, efter någon diskussion, vid det beslut, att, som tit. Ignell, så väl uti sina utgifna skrifter, som uppsatser i litteratur och dagblad, obestridligen visat sig äga och sökt utsprida åsigter, hvilka uppenbarligen motsäga den Evangeliskt Lutherska lärans i Guds heliga ord uppenbarade och i församlingens symboliska böcker förklarade grundsanningar, hvilka tit. Ignell med ed förbundit sig att bekänna och städse hålla sig till; och Ignell således ovedersägligen afvikit från den kyrkas lära, som han dock tillförbundit sig att på allt sätt främja, låta till nästa sammanträde förekalla honom, för att, på sätt 4 Kap. 2 S Kyrkolagen föreskrifver, faderligen råda och förmana honom att besinna hvad sin frid tillhörer och på ett broderligt sätt söka förmå honom, att återvända från sina villomeningar till kyrkans lära, sådan den i Guds uppenbarade ord oss gifven är och af församlingen erkänd och antagen. Och skulle detta Ignells förekallande, enligt Konsistorii beslut, ej anses såsom en varningsgrad, utan såsem en af Konsistorii välvilja för tit. Ignell till hans eget och församlingens bästa vidtagen åtgärd. Ut supra. Ia fidem . J. W. Lindberg, tjenstf. Cons. Not. Det är fägnande att af ofvanstående finna upprepas den redan förut af flere bland Herrar Konsistoriales gifna försäkran, att Konsistorii företag mot Hr Ignell icke härleder sig af personligt agg m. m. Det är också helt naturligt, att något sådant icka kan finnas mot exa man, som aldrig förnärmat Herrar Konsistoriales. Men huru kan det väl falla Hr Ekdahl in att anse sig och Konsistorium ursäktade derföre, att han ej handlat af personlig illvilja? Är det väl i resultatet bättre, om det skett af papisteri, herrsklystnad eller okunnighet? Att vidmakthålla den Evangel. läran i dess renhet, säger Hr Ekdahl: — vi fråge läsaren om man icke kan få ondt då man hör sådant. Vi vilje alldeles icke gifva oss in i någon teologisk diskussion om hvad som är det rena i den kristna läran, fastän vi icke skulle önska något högre in att alla mennissor, och vi sjelfve deribland, ulltid kunde handla efter dess gudomliga moral; men det förekommer oss alltid både ömkligt och löjligt samt på köpet icke så litet skrymtaktigt, här den ene presten vill företaga sig att lägga vissa trosformler i munnen på den andra, vid itventyr att stänga för hans hela timliga välfärd, då historien likväl lär oss att flere hundrade särskilda sekter och kanske lika många tusen teolozer 1 aderton sekler knifvats om, hvilkendera tron ir den rätta, och vår nuvarande symbolik till en rufvudsaklig del tillkommit småningomDev Tyska språket har ett par förträffliga ord, som ty värr ej kunna öfversättas utan omskrifning. Det ena är ett nomen masculinum: Ein Pfaffe och heter i plurålis die Pfaffen, det andra ett nomen neutrum: das Pfaffenthum. Det är besynnerligt, att den der konsistoriella saken med Hr Ignell alltid påminner oss om dessa ord, hvilkas vidare förklaring vi öfverlemna åt Läsarens skarpsinnighet.