Aftonbladet – 4 januari 1844, sida 1

FÖRRÄDERIET. BERÄTTELSE AF WACHSMAN. En frisk sjövind blåste från Medelhafvet oct spred de doftande ångorna af Orangeoch Mastixträden i Terracinas trädgårdar fjerran bort til bergskullarna, der höga palmer reste sina kronor Inbegripnpa i ett lifligt samtal, vandrade, arm arm, under skuggan af träden, tvenne fruntim mer, och kastade då och då en blick utåt hafvet der man dängst bort vid horisonten varseblef er hten flotta af fiskarkaner under segel. Begzge da merna voro resklädda, begge voro de unga och sköna. — Jag ber dig, Julia, inte denna sorgsna min sade dena ena tili sin följeslagerska, i hvars ög: en tår glänste. Hvem skulle tro, att Julia Gon zaga, den af Ariosto, Annibal Caro, Molza — at icke nämna alla dessa tallösa dilettantis, uti sonetter och kansoner firade skönheten, den af er arme tillbedjare med en krigisk kardinal i spet sen omsvärmade Julia, den för åtta dagar sedar med en af de skönaste män förenade grefvinnar af Fondi vid intåget i sina nya besittningar kar göra så sorgliga miner? — Hvar och en skulle tro det, svarade Julia med förebrående ton, och i det bennes skönt formade öga allvarsomt hvilade på vännen; Hvar och en skulle tro det, som känner mig, och hör att det är Beatrice Grimaldi, Antonios syster, som kan tala så. Ja, Beatrice, torilor hon lifligt, jag måste älska dig så mycket som jag gör, jag måste tro på din vänskap mer än på en systers, för att icke bli missnöjd med dig. Skönhet! firade skönhet!... Jag är fullt öfvertygad, att alle