Aftonbladet – 4 januari 1844, sida 1

vesvurna pligter, lär din make att älska och — örgät min broder! Julia svarade icke; men tryckte Beatrices hand, och ett par stora tårar nedrullade öfver hennes lomstrande kinder. — Vespasiano är icke sämre än många andra ange män af Roms höga familjer, fortfor Bea;rice. Tänk på hvilket sedeförderf, som herfskar Rom och hela landet; öfverallt ligga familjerna strid med hvarandra, sonens svärd är draget mot fadren, brodrens dolk riktad mot brodren. Namn, sådana som Piceolomini och Sciara, nämnas bredvid banditers, som anfalla den fredlige köpmannen på öppna vägen, plundra och antänla borgar och byar; ja, brott af dylik art synas höra. till vår adeliga ungdoms högsta nöjen. I Rom utpekar man gamla familjers söner, om hvilka man påstår att det guld de förslösa vanIra ur krämares pung i banditers händer och ur lessa i våra marchesers och principes fickor. Påstår man icke till och med att den olyckliga staden Monteferino, hvilken nyligen på hans heighets befallning jemnades med jorden och beströddes med salt, emedan den tjenat röfvareband ill gömställe, tillåtit sig denna fräckhet endast i örtröstan på de betydligaste ädlingarnes beskydd, vilka deltagit i banditernes afskyvärda nidingsoragder? Det har ju nyligen händt att hos sjelfva kardinal Carsffa någon yttrat, att de afrikanska sjöröfrarne, hvilka nu anställa sådana sköflinar och äro nog djerfva att företaga sina ströftåg lere miglier inåt ländet, måste hafva sina med: jelpare uti Kyrkostaten och konungariket Neael, emedan de alltid välja passande tid för sina nfall och veta att undvika de orter, hvarest