Aftonbladet – 4 januari 1844, sida 1

ooeter du nämner och äfven de onämnda ans lig — och detta med rätta — och ännu tjug ndra af Roms flickor och fruar för lika vackr: som jag och tio gånger vackrare; men de behöf. va en skönhelr, som är på modet, eller som de vilja bringa på modet. Det är detta behof, som nspirerat Ariosto; denna åtrå, som förledt der stridslystne Hippolit af Este att göra sin röd: natt till ett åtlöje, och bestämt den eljest aktningsvärde gamle Cesare Colonna att utkors mig till sin sonbustru och tvinga Vespasiano at! välja mig, just mig. — Tvinga? frågade Beatrice. Du gör både di; och din make orätt. — OO, jag ber dig, Beatrice, nämn saken blott vid dess rätta namn, fortfor Julia med bitter ton Hvarföre beslöja en sak, då likväl den nakna sanningen i sina skarpaste konturer framtittar genom slöjan! Sade icke Vespasiano, i helt torr ordalag, att hanendast på sin faders befallning inhöll om min hand? Denna uppriktighet, huru smärtsam den än måste vara, är imedlertid de! ;nda, som ger mig hopp att kanhända en gång unna älska honom. — Du skall det också, inföll Beatrice. Vespaiano är icke elak af naturen, det försäkra alla, om närmare känna honom; men dåligt sällskap, ans umgänge med Piccolomini och Sciara hafva att honom i dåligt rykte. Det värsta är bans vassion för spel; en last, som för öfrigt nu mera ;eherrskar alla ynglingar af börd. Men du är anske bestämd att bota honom för detta fel och terföra honom på en bättre väg. — Om jag kunde, så skulle jag göra det; ty letta är min vid altaret heligt utlofvade pligt.