Aftonbladet – 3 januari 1844, sida 1

Me— —— Ma— — (Ls, or ohöflighet mot sig sjelf, och hvem vill vara oar tig mot denna personlighet? Jag vet förfaltare, som äro i stånd att mer sina skrifters föreläsande insöfva hela sällskaper stora och små, men — de föreläsa för sig sjelfv. dessa samma verk . eller nya dylika, alla nätter och äro ej i stånd att få en enda blund i ögonen Jag vet anekdot-berättare, som väcka den aldr förfärligaste gäsplust, men som hålla sig så vakn som lärka i sky, med sina egna utslitna anckdo ter. Jag vet menniskor, som äro så ledsamm: att jag blir sömnig bara jag får se dem, bara ja får. höra talas-om dem, och äfven dessa klaga öf ver att de ej förmå msomna, troligen emedan di om nätterna alldeles gå ur sin roll och hålla sis sjelfva för ett fullkomligt annat individuum. Man kommer således till den slutsatsen, at det är den bedröfligt inrotade egenkärleken, som hindrar de mesta att insomna. Och det är doch så många, som på sitt samvete kunna säga: Ja har ingenting, hvarken. själ eller hjerta, eller kärlek eller vänskap, eller andras-förtroende, elle: dukater, eller talanger, eller någonting, och ändå ... kan jag icke insomnal Der ser man en af de bedröfligaste egenkärle kens följder! : LYCKA OCH OLYCKA, ELD OCH VATTEN. Det sorgligaste i lifvet är, att lyckan är blind olyckan stum och de lyeklige döfva. Lyckan är blind, och så blind, att hon icke ens har några tårar; olyckan åter har tårar, som den blind: lyckan icke ser, och således icke aftorkar. Tå. rarne äro olyckans rosenölja, och. denna måst ju pressas. Ingen aftorkar rosens tårar, de för. vandlas till honung i dess egen kalk, och hel: sedan de egna såren. Så ock dessa tårar i olyc kans öga, som ingen aftorkar, de kyla och hel: den egna smärtan. M————