Aftonbladet – 2 januari 1844, sida 3

ER RLANDADE ÄMNEN, ERE NYÅRSFANTASI, (Insänd) En nyärsgåfva jag ville skänka Det värda publikum, men hvad då? Det tål i sanning att väl betänka, Ty guld och mynt är det svårt att få, Och ergo äfven ej lätt att gifva. Men får jag deremot lof att skrifva Och mina önskningar tas för godt, Så kan jag gifva båd gods och slott. Dock: lagom bäst — och att måttlig vara Åt de förnäma jag önskar bara Att vara främst i humanitet; At rabulisternas muntra skara En dosis sans i sin tapperhet; Åt landets rika att mer förvärfva, Men landet icke med lyx förderfva; At fattigdomen. et tarfligt bröd Och håg att dermed belåten vara; Åt girigheten att kunna spara, Förutan ånger vid likars nöd; Åt ärelystnaden högsta rangen Och ordens-stjernan, så länge sökt; Och guld och bifallsrop åt talangen, Men egenkärleken ej förökt; At redligheten jog önskar vänner; Åt mödans son hvad han trälar för: Åt alla flickor en kurtisör ; Åt unga enkor ånyo männer; Åt alla fruar godt tålamod Och skicklig gä!va att stundom blunda, Och tyst och stilla sin lott begrunda; Åt deras männer, för hetsigt blod Jag önskar kylande pulver bara; At filosofen att alltid vara Hvad han predikar för annat folk; Ena pris Havanna åt lagens tolk, Att på sin domstol ban icke drömmer, När menskors välfärd och lif han dömmer; t presten önskar jag guld och ax, Och förmånsrätt af de dubbla åren, Men att ej nyttja för skarpt sin sax, När han skall klippa de stackars fåren; At krigets söner jag önskar fred, Der utan fara de må briljera, Och tappert svänga och kommendera På ett lustläger i granna led; Åt våra statsmän jag torde våga Att äfven önska. i ödmjukhet, Medborgardygder och sann förmåga, Och ädel vilja och verksamhet; Och klarsynt öga, att missbruk röjas (Ett synglas kanske behöfs ibland) Och skärpta öron, när röster höjas, Som tala nyttigt för folk och land; Men allrasist, på Apollos vägnar, Jag åt poeten en önskan egnar, Att snillets stråle rätt fatta opp, Ej i förmätet, etheriskt lopp Ta högre flygt än dess vingar bära Och bli förvillad i höga skyn, Ej heller släpa vår jord så nära, Att vingen fastnar i djupa dyn; Ty sniilet visar på rätta vägen, Der Phoebi tempelrund är belägen. KROK KOKK ASATRON