Må för ditt minne tydligt bliva Min önskan: O! förgät mig ej! Tag minne utaf vänskapen, Som trofast är i alla lifvets skiften. Mitt hjerta säger du förtjenar den, Den vara stall på andra sidan griften. Vårda blomman att hon alltid grönskar, Granna färger, vällukt har hon ej, Men hon tolkar troget hvad jag önskar, Hon ber: förgöt mig cf! Sei fellce Il cuor me lo dice. Och tusen andra dylika kraftspråk, och, om men endast hsr ett namn, så stort som en hasselnöt, så får man ingen ro förrän man med sira kråkfötter sprattiat på en förut ren sida i detta nammnregister. Och dessa utkommande album sedan, till hvilka man blir ombedd att lemna bidrag! Huru odrägliga äro de icke, och hvilken förskräckelse för alla litteratörer, kompositörer, dilettanter med något rykte om sig! Hvem i all verlden bar i alla ögonblick en sonett, en madrigal, ett inpromtu tillreds? Hvem kan väl skaka qvickheter och infall ur ärmen, bittida och sent? En skriftställare kan utan sådant kram i fickorne nu för tiden ej gå ut bland folk. Och sedan ligger man der, i all evighet, som en sill i en silltunna, Gud vet bäst bredvid hvilka andra sillar. — HE — TnraGIsK HÄnDELSE. Italienska teatern i Paris har i denna månad gifvit en tragedi, som bragt