Aftonbladet – 2 januari 1844, sida 1

fyra personer bra illa och. nyktert ut, i stora granna, starkt upplysta salar och salonger. Men å andra sidan åter, hvilken fatalitet om man kommer mycket sent i ett sällskap! I yttre rummen hvimla betjenter och vaktmästare, och till och med dessa göra sina bitande anmärkningar, och säga sina speord om den senkomna gästen, samt hviska meilan sig: den der kommer bara för att få matl Hvar och en af dem är fullt, sysseisatt med servering och dylikt. Knappast fins det någon som har tid att laga ens öfverrock, och knappast är det möjligt att af någon få besked huru dags man skall beställa vagnen till bemtning. Träder man sedan in i den fullproppade salongen, så vända sig plötsligt hundrade ögon, med och utan glasögon och lorgnett till det nya offret för en sällskaplig suada. Hvem är den? Jag känner honom icke! Aha! är det han? Är han också här? Nu är det komplett! Så Jjuder det balfhögt, och nu fylla de förutkomna gästerne den stora luckan i deras domnande samtal med små hallhviskade, hvassa anmärkningar och notiser öfver och om den sist inträdande. Men detta är bara en liten början till förlägenheten och bekymren: i första rummet känner man ingen: man söker värden i huset för alt få helsa på honom, men hvem vet väl bvar han kan befinna sig just i det ögonblicket? Man vill bocka sig för frun i huset, men hon sitter allra innerst i sjette rummet, i sin stora stol, tätt bredvid den i djupaste fonden stående soffan, och sitter der alldeles förskansad inom en trefyrfalldig barrikad af fruntimmer. Först och