Aftonbladet – 2 januari 1844, sida 1

det Chimborasso, som deruppå framdeles skall upp staplas, och de rysliga, outplånliga vecken oc skrynklorna sqvallra en lång tid efteråt om de förfärliga press, i hvilken den legat; och vill ma: sedan äfvenledes gå litet tidigare från sällskape! så rodna och blekna betjenterne, och försäkra at det blir halft omöjligt att framdraga, vår stac kars öfverrock under alla dessa kappor, pelsar koltar och säckar. Efter denna olägenhet kommer den, att då mar infinner sig tidigt, befarar man att möta i dör rarne en betjent med ett bord, en annan med ei kandelaber, en tredje med en ljussax, hvarmed ha skall putsa alla de nyuppsatta ljusen, under hvil ken operation han låter eldgnistor och vaxdrop par yra ned öfver oss. En gång väl inkommel i sällskapsrummen, öfverraskar man allt för ha stigt värden, som ännu går och rättar på åtskil ligt som står snedt, och värdinnan som ordna blommorne, och nu måste båda till sin harm lem na dessa göromål, innan de äro fullbordade, oci hålla den nyss ankomna gästen sällskap. Förlä senhet uttrycker sig på alla tre dessa ansigten och samtalet förstockas. Denna förlägenhet öka in en god stund, vid hvarje ny gästs ankomst ty så länge ett sällskap ännu är litet, måste värt eller värdinna . presentera gästerne för hvarandra och hvarje ny presentation är en ny pina, och all konversation lika som i schackspel, äro de för. sta dragen de tråkigaste och minst sägande. Då måste man arbeta af alla krafter för att få de välsignade och tunga samtalsskeppet först uta stapeln, och sedan från alla de grund der det så serna vill fastna, så att det får flyta fritt, ledig och obehindradt. Dessutom taga sig en, två, tre