Aftonbladet – 28 december 1843, sida 2

kunde man säga att hela hans sätt att vara, betydligt närmade sig till de nuvarande så kallade pverkligt frieso inom pressen. Såsom ett bevis härpå, kan bland annat anföras, att han städse i det enskilda umgänget lärer yttrat sig med mycken förbittring om Grefve Ankarsvärd, samt hyste en oförsonlig hätskhet till Allehanda och Aftonbladet, hvilkas förläggare undveko att umgås med honom personligen, och aldrig besökle honom, med undantag af några veckor för 44 eller 12 år sedan, då Rosenqvist, såsom ansvarig utgifvare för en tidning, hade blifvit fälld och förklarad skyldig att träda i häkte, i följd af en Jurys beslut, i sanning fullt ut så märkvärdigt som domen i den Crusenstolpiska saken. För ötrigt är det att märka, att kapten Rosenqvists närmare umgängen i det enskilda lifvet under hans härvaro, ingalunda bestodo hufvudsakligen af personer tillhörande oppositionen, utan tvertom af en och annnan, hörande till de allra intimast affiderade,, så att man nästan kunde trott att några vederbörande, af skyldig förskräckelse, ehuru stor stackare han var, bade på honom utställt en observationskorps. Men för vår del förakta vi att hvarken från derna omständighet eller någon dess motsats, draga några slutsatser, helst som vi sjel!fve alltid predikat emot den omofraliska läran, att uvpskatta personers värde eller karakter, förnämligast efter de politiska åsigter de affichera. Det har derföre också på nationens, vägnar alltid grämt oss lika mycket, när en Svensk rou eller äfventyrare i utlandet blifvit fast för någon, såsom Minerva kallar det, ledsam momangn i affärsväg eller på hederns vägnar; antingen det varit någon af hofvet och de devuerade eller af oppositionen, och det förra har åtminstone inträffat tre gånger, der det andra händt en gång. Det skulle då verkligen vara artigt att vela på hvad rimlig grund de oppositionella färornå, d. v. s. yrkandet på lagens och rättvisans makt isambället, kunna lida minsta afbräck deraf, om en person, som sökt ett slags utmärkelse genom ett häftigt oppositionsspråk snart sagdt i tid och otid, men alltid varit sedd med misstrogna blickar af öfriga oppositionsmänner, i anseende till hans tvetydiga enskilda förhållanden, sedermera sjunkit ända ned till brottet (vi antaga nemligen, att skånska privatbanksdirektionen icke på lösa grunder låtit införa sin: annons i tidningarne). Snarare skulle man väl då kunna säga, att sådant vore en skam för svenska armåen, som personen i egenskap af officer tillhört. Men hvem kan väl varä nog enfaldig, att lägga ett helt talrikt stånd till last, att en. eller flera af dess medlemmar störta sig i förderfvet. i Allt hvad man således i politiskt afseende med någon rimlighet kunde-sluta af den nu ifrågavarande händelsen är, att der Temnar ett ytterligare bevis på det stora behovet af en representationsförändring. Ty om t. ex. konstitutionsutskottets hvi!ande representationsförslag blifver bifallet vid nästa riksdag, så kan man temligen taga för afgjordt, att icke en person i de omständigheter, som kapten Rösenqvist, blifver vald till representant, d. v. s. en man som är bekant att ega förstörda affärer, saknar någon bestämd sysselsättning, hvaraf han kan föda sin familj, och för öfrigt är bekant såsom spelare; ehuru den sistnämnda omständigheten visserligen icke lärer j misskreditera någon i Minervas ögon.